Bleed shine
Måsten. Simples.
Lyssna bara.
Bombay Bicycle Club - Shuffle
Guillemots - Walk The River
Hamngatan - Touch Of Life by Teg Publishing
Den låten är till och med så superunderground att den inte ens finns på jewtube. Soundcloud it is.
M83 - Midnight City
Här ville jag egentligen lägga in antingen Reunion eller New Map med samma artist men penisrättigheter på jewtube förbjuder Mäki. Fast den här låten har både ett och två skvätt awsmsauce på sig med.
Radiohead - Gagging Order
WU LYF - We Bros
Luleå är en stad jag hatar på många sätt men tack vare det fenomenala bandet Hamngatan (vars EP f ö återfinns på Spotify) så har mina känslor för staden gått från rent, blint och riktigt ohälsosamt hat till att jag bara avskyr den.
Och ja, innan alla mina tusen läsare lyssnar igenom låtarna måste jag bara inflika att det enbart är indie och pop. Jag tror inte hip hop skulle göra sig så bra bland mina fanboys.
Sex riktigt bra låtar. Och torsdagen är ju som alla vet den sjätte dagen i veckan så jag tyckte att sex låtar var passande. Ja. Hej då.
Lyssna bara.
Bombay Bicycle Club - Shuffle
Guillemots - Walk The River
Hamngatan - Touch Of Life by Teg Publishing
Den låten är till och med så superunderground att den inte ens finns på jewtube. Soundcloud it is.
M83 - Midnight City
Här ville jag egentligen lägga in antingen Reunion eller New Map med samma artist men penisrättigheter på jewtube förbjuder Mäki. Fast den här låten har både ett och två skvätt awsmsauce på sig med.
Radiohead - Gagging Order
WU LYF - We Bros
Luleå är en stad jag hatar på många sätt men tack vare det fenomenala bandet Hamngatan (vars EP f ö återfinns på Spotify) så har mina känslor för staden gått från rent, blint och riktigt ohälsosamt hat till att jag bara avskyr den.
Och ja, innan alla mina tusen läsare lyssnar igenom låtarna måste jag bara inflika att det enbart är indie och pop. Jag tror inte hip hop skulle göra sig så bra bland mina fanboys.
Sex riktigt bra låtar. Och torsdagen är ju som alla vet den sjätte dagen i veckan så jag tyckte att sex låtar var passande. Ja. Hej då.
Quickie
HEJ.
Jag sa ju att jag skulle återkomma idag och jag kollar nu en snabbis på klockan och ser att den är 23.53 när jag skriver det här och det innebär att jag måste snabba på och det innebär med att min text kommer se ut som den har skrivits av nån med för många kromosomer och allt kommer bara se ut som skit och inte va läsarvänligt alls (vilket kanske är lika bra med tanke på att knappt nån läser det här ändå :((( LOOL:)).
Som vanligt alltså.
Jag och frugan var och såg Crazy, Stupid, Love. igår. Den heter faktiskt exakt så. Med punkten där på slutet med, vilket gör att det ser lite efterblivet ut när man skriver namnet i löpande text sådär.
Ja.
Filmen var hur som helst helt briljant. Det blandades obskyr mainstream-komik (som faktiskt lyckades träffa rätt några gånger) med svart humor och gravallvarliga situationer. Det fanns ett djup i filmen som åh helvete vad klockan är mycket. Måste publicera nu.
Se filmen iaf och Ryan Gosling alltså... <3 säger jag bara.
<33333333 till och med.
LOOOOOOOOOOOOOOOOOL
Jag önskar btw att det var jag som skrev Duke Nukem istället för Megadeth men det är skitsamma nu.
HEJ.
Jag sa ju att jag skulle återkomma idag och jag kollar nu en snabbis på klockan och ser att den är 23.53 när jag skriver det här och det innebär att jag måste snabba på och det innebär med att min text kommer se ut som den har skrivits av nån med för många kromosomer och allt kommer bara se ut som skit och inte va läsarvänligt alls (vilket kanske är lika bra med tanke på att knappt nån läser det här ändå :((( LOOL:)).
Som vanligt alltså.
Jag och frugan var och såg Crazy, Stupid, Love. igår. Den heter faktiskt exakt så. Med punkten där på slutet med, vilket gör att det ser lite efterblivet ut när man skriver namnet i löpande text sådär.
Ja.
Filmen var hur som helst helt briljant. Det blandades obskyr mainstream-komik (som faktiskt lyckades träffa rätt några gånger) med svart humor och gravallvarliga situationer. Det fanns ett djup i filmen som åh helvete vad klockan är mycket. Måste publicera nu.
Se filmen iaf och Ryan Gosling alltså... <3 säger jag bara.
<33333333 till och med.
LOOOOOOOOOOOOOOOOOL
Jag önskar btw att det var jag som skrev Duke Nukem istället för Megadeth men det är skitsamma nu.
HEJ.
Blargh
Fortfarande grovt bakfull.
Tragiskt.
Återkommer imorrn.
Tragiskt.
Återkommer imorrn.
Beth/Rest
HEJ!
Efter en ohyggligt kass fotbollshelg (som vanligt) är jag nu en skitdeppig trebarnspappa som sitter i ett naturreservat och tar syra.
Kan någon stentvätta min lugg?
Och vad fick egentligen Jesus i konfirmationspresent?
Åh Varan-TV :) Det bästa som hänt svensk TV. Någonsin.
Nu tappade jag rekordsnabbt linan här känner jag. Jo, det är så att det varit en skitkass fotbollshelg och när jag känner mig semi-deppad över ganska triviala saker egentligen så besöker jag snabbt musikens värld som får äran att förtrolla mig. Typ.
Ett band jag lyssnat länge heter Deportees. Bandet har släppt tre skivor, varav två är briljant. Det är nog så ren pop det kan bli med trallvänliga melodier och text. Saken är den bara att Deportees gör det så oerhört jäkla bra. Bättre än alla andra i Sverige. För de är ju svenskar. Fyra stycken svenskar. För att vara exakt.
Anledningen till att jag tar upp dem nu är för att de släpper en ny skiva 26 oktober som heter Islands & Shores och släppte för några veckor sen en singel med samma namn. Och den är... Helt fantastisk. Bland de bästa poplåtarna Sverige någonsin spottat ur sig. På nåt sätt känns det extra skönt att de är från Umeå med. Norrland and all that.
Lyssna här:
Vad händer annars då i Mäkis musikvärld? Jag har fastnat för stunden i mash-ups med hiphop och dub reggae. Men det är väldigt för stunden i och med att jag nog snart kommer lyssna mig less på Mos Dub. En briljant mash-up-skiva som alla borda spana in faktiskt. Feelgood-musik.
Jag har även börjat smålyssna lite på Radiohead efter ha hört fantastiska Gagging Order. Radiohead är för mig ett sånt där typiskt band som man känt till flera år men aldrig orkat lyssna in sig på. Jag tror jag ska googla fram deras bästa låtar och helt enkelt ta det därifrån.
Och juste! Bon Iver. Ååååhh denne Bon Iver. I och med att jag fick upp ögonen för hans debutskiva For Emma, Forever Ago när den kom 2008 har jag länge suktat efter en ny skiva med honom. Han släppte en EP '09 men det räckte inte långt direkt. Släckte ingen törst om man säger så. Men så släppte han en ny skiva för några veckor sen vid namn Bon Iver, helt enkelt.
Det är som svårt att förklara hur han låter. Det är så lugn musik man kan komma, även om nya plattan faktiskt innehåller nåt enstaka pling på en elgura här och där. Jag tror det är bäst att kolla upp honom själv på Spotify. Lyssna och låt dig uppslukas av den kolossalt magiska musiken. Lulz.
En sista sak gällande musik. Nu när hösten kommit med sitt mys and what not så har jag klättrat upp i helt nya grenar på det stora musikträdet och håller nu i princip enbart till på det lugna partiet av trädet. Jag har med andra ord lagt hela electro-house/fidget-delen på is just nu. Det kanske beror lite på att jag inte dricker alkohol längre och denna partymusik känns bara mest som en axelryckning för tillfället. All metal och hårdrock är väldigt oaktuell med och förutom liiiite hiphop så är det bara pop jag lyssnar på. Så lugn pop som möjligt gärna med.
Fantastiskt.
Jag börjar jobba upp min blogg-hunger känner jag med och ska fortsätta blogga så mycket som möjligt. Nästa blogginlägg ska nog handla om TV-serier.
Eller filmer.
Eller TV-spel.
Funtar även på att skriva ett kortare inlägg snart om mina bröder med.
:)
Efter en ohyggligt kass fotbollshelg (som vanligt) är jag nu en skitdeppig trebarnspappa som sitter i ett naturreservat och tar syra.
Kan någon stentvätta min lugg?
Och vad fick egentligen Jesus i konfirmationspresent?
Åh Varan-TV :) Det bästa som hänt svensk TV. Någonsin.
Nu tappade jag rekordsnabbt linan här känner jag. Jo, det är så att det varit en skitkass fotbollshelg och när jag känner mig semi-deppad över ganska triviala saker egentligen så besöker jag snabbt musikens värld som får äran att förtrolla mig. Typ.
Ett band jag lyssnat länge heter Deportees. Bandet har släppt tre skivor, varav två är briljant. Det är nog så ren pop det kan bli med trallvänliga melodier och text. Saken är den bara att Deportees gör det så oerhört jäkla bra. Bättre än alla andra i Sverige. För de är ju svenskar. Fyra stycken svenskar. För att vara exakt.
Anledningen till att jag tar upp dem nu är för att de släpper en ny skiva 26 oktober som heter Islands & Shores och släppte för några veckor sen en singel med samma namn. Och den är... Helt fantastisk. Bland de bästa poplåtarna Sverige någonsin spottat ur sig. På nåt sätt känns det extra skönt att de är från Umeå med. Norrland and all that.
Lyssna här:
Vad händer annars då i Mäkis musikvärld? Jag har fastnat för stunden i mash-ups med hiphop och dub reggae. Men det är väldigt för stunden i och med att jag nog snart kommer lyssna mig less på Mos Dub. En briljant mash-up-skiva som alla borda spana in faktiskt. Feelgood-musik.
Jag har även börjat smålyssna lite på Radiohead efter ha hört fantastiska Gagging Order. Radiohead är för mig ett sånt där typiskt band som man känt till flera år men aldrig orkat lyssna in sig på. Jag tror jag ska googla fram deras bästa låtar och helt enkelt ta det därifrån.
Och juste! Bon Iver. Ååååhh denne Bon Iver. I och med att jag fick upp ögonen för hans debutskiva For Emma, Forever Ago när den kom 2008 har jag länge suktat efter en ny skiva med honom. Han släppte en EP '09 men det räckte inte långt direkt. Släckte ingen törst om man säger så. Men så släppte han en ny skiva för några veckor sen vid namn Bon Iver, helt enkelt.
Det är som svårt att förklara hur han låter. Det är så lugn musik man kan komma, även om nya plattan faktiskt innehåller nåt enstaka pling på en elgura här och där. Jag tror det är bäst att kolla upp honom själv på Spotify. Lyssna och låt dig uppslukas av den kolossalt magiska musiken. Lulz.
En sista sak gällande musik. Nu när hösten kommit med sitt mys and what not så har jag klättrat upp i helt nya grenar på det stora musikträdet och håller nu i princip enbart till på det lugna partiet av trädet. Jag har med andra ord lagt hela electro-house/fidget-delen på is just nu. Det kanske beror lite på att jag inte dricker alkohol längre och denna partymusik känns bara mest som en axelryckning för tillfället. All metal och hårdrock är väldigt oaktuell med och förutom liiiite hiphop så är det bara pop jag lyssnar på. Så lugn pop som möjligt gärna med.
Fantastiskt.
Jag börjar jobba upp min blogg-hunger känner jag med och ska fortsätta blogga så mycket som möjligt. Nästa blogginlägg ska nog handla om TV-serier.
Eller filmer.
Eller TV-spel.
Funtar även på att skriva ett kortare inlägg snart om mina bröder med.
:)
Killing With Kindness
Jag var inte i USA särskilt länge. Jag vet inte exakt hur många dagar jag var där. Jag tänker inte börja räkna på det heller men jag skulle gissa på cirka 20-21 dagar.
20-21 dagar som i mångt och mycket var de bästa jag upplevt. Jag hade inte tänkt att avhandla min lilla resa där borta utan snarare påpeka en sak, nämligen hur otroligt trevliga jänkarna i allmänhet är.
De tre överväxta svarta killarna som vid Jack In The Box i Santa Monica spottade mot mig och skrek "cracker" är det solklara undantaget. De verkade inte speciellt trevliga alls egentligen och såhär i efterhand gjorde jag nog rätt som bara ignorerade dem och började gå snabbare istället för att stanna upp och fråga vad fan dom vill.
Nånting säger mig att jag hade råkat illa ut om jag frågat vad fan dom vill.
Gemene jänkarn drar sig inte för att säga good morning på morgonen och dylikt. Sånt överraskade verkligen Mäki och till skillnad från Sverige så låter det när någon säger sånt där borta verkligen som de menar det. Här, och speciellt i Östersund, så skulle det för det första aldrig vara någon som säger god morgon till en, och skulle någon göra det så skulle man först undrat om jag har typ en snorkråka över halva ansiktet eller snoppen hängandes utanför brallorna. Annars skulle nog personen som säger det vara ett retard.
Snela amerikaner.
Och deras personal i butiker och alla liknande jobb var även de trevliga på ett sätt som verkligen känns på riktigt. Det märks att deras genuina angenämenhet är rotad i en sorts kutym som aldrig har skådats i Sverige.
Engelskans rooted låter så ofantligt mycket bättre än rotad.
Så... Vad har vi lärt oss idag?
Lulz.
Naaaaaaw :)
Nästa inlägg här på Mansgodis blir redan nu i helgen så stay tuned för fan.
Piiiiiihhhhhhhsch
20-21 dagar som i mångt och mycket var de bästa jag upplevt. Jag hade inte tänkt att avhandla min lilla resa där borta utan snarare påpeka en sak, nämligen hur otroligt trevliga jänkarna i allmänhet är.
De tre överväxta svarta killarna som vid Jack In The Box i Santa Monica spottade mot mig och skrek "cracker" är det solklara undantaget. De verkade inte speciellt trevliga alls egentligen och såhär i efterhand gjorde jag nog rätt som bara ignorerade dem och började gå snabbare istället för att stanna upp och fråga vad fan dom vill.
Nånting säger mig att jag hade råkat illa ut om jag frågat vad fan dom vill.
Gemene jänkarn drar sig inte för att säga good morning på morgonen och dylikt. Sånt överraskade verkligen Mäki och till skillnad från Sverige så låter det när någon säger sånt där borta verkligen som de menar det. Här, och speciellt i Östersund, så skulle det för det första aldrig vara någon som säger god morgon till en, och skulle någon göra det så skulle man först undrat om jag har typ en snorkråka över halva ansiktet eller snoppen hängandes utanför brallorna. Annars skulle nog personen som säger det vara ett retard.
Snela amerikaner.
Och deras personal i butiker och alla liknande jobb var även de trevliga på ett sätt som verkligen känns på riktigt. Det märks att deras genuina angenämenhet är rotad i en sorts kutym som aldrig har skådats i Sverige.
Engelskans rooted låter så ofantligt mycket bättre än rotad.
Så... Vad har vi lärt oss idag?
Lulz.
Naaaaaaw :)
Nästa inlägg här på Mansgodis blir redan nu i helgen så stay tuned för fan.
Piiiiiihhhhhhhsch
:(
RIP Heath :(
Awake My Soul
I will die alone and be left there.
Well I guess I'll just go home,
Oh God knows where.
Because death is just so full and mine so small.
Well I'm scared of what's behind and what's before.
Mumford & Sons debutskiva Sigh No More från 2009 är ett av mina absoluta favoritskivor genom alla tider. Utan tvekan. Marcus Mumford har vuxit fram till lite av en idol för mig, vilket är lite stelt. Lite stelt för att:
1. Vi delar samma förnamn
2. Jag ser bättre ut än han
3. Han är född 87
Att han är född 87 svider såklart allra mest. Eller, det svider kanske inte så mycket egentligen. Jag måste sluta jämföra mig med folk hela tiden men det är svårt.
Hur som jävla helst så släpper denna underbara skara musiker ett nytt album i år. Exakt när är oklart men innan det blir 2012 iaf, och det är alltid nåt. De har redan nu framfört nya låtar live (som jag inte vill youtuba, spoiler liksom) och sagt att de redan börjat spela in några stycken. Great, great news.
Men jag har väldigt svårt att tro att de kan toppa första skivan. Varför? Jo, för att första skivan är så oerhört mörk och fylld med en sorts subtil ilska som mynnar ut i en fantastisk musikådra som inte kan göra annat än att sluka upp en totalt - på en gång. Marcus (stelt) skrev den i sin ensamhet sittandes i ett stort, mörkt hus på Irland. Fantastiska förutsättningar alltså.
Nu verkar andra skivan vara en produkt skapad av alla och dessutom spelas in i Nashville i USA. Det ringer några varningsklockor här. Jag har inga riktiga argument till varför andra skivan skulle låta sämre än första om alla gör den tillsammans istället för en, men det låter inte rätt enligt mig. Det känns som det skulle bli en gladare skiva. Jag vill int ha Sigh No More Pt. II men jag vill ha samma stuk på arrangemanget och själva grundtanke, vilket jag kanske får med. Peppar peppar. Det som dock grinds my gears är att den spelas in i Nashville. Glada Nashville. Countryns hemviste. Där är alla glada, feta, skäggiga och banjospelandes. Urgh, min biologiska klocka skulle aldrig kunna ticka normalt om de spelar in en glad skiva. Glada skivor är inte bra.
Håhå. Det kom jag på nu. Det finns inte en glad skiva som är bra. Genomgående munter alltså. Nix. Finns ej.
Tips på skivor om ni vill lida lite: Kno - Death Is Silent, Metallica - Ride The Lightning och Glasvegas - Glasvegas.
Allvarligt inlägg som därför måste avrundas med en skojfrisk bild. Håll till godo:
FEZT!
Well I guess I'll just go home,
Oh God knows where.
Because death is just so full and mine so small.
Well I'm scared of what's behind and what's before.
Mumford & Sons debutskiva Sigh No More från 2009 är ett av mina absoluta favoritskivor genom alla tider. Utan tvekan. Marcus Mumford har vuxit fram till lite av en idol för mig, vilket är lite stelt. Lite stelt för att:
1. Vi delar samma förnamn
2. Jag ser bättre ut än han
3. Han är född 87
Att han är född 87 svider såklart allra mest. Eller, det svider kanske inte så mycket egentligen. Jag måste sluta jämföra mig med folk hela tiden men det är svårt.
Hur som jävla helst så släpper denna underbara skara musiker ett nytt album i år. Exakt när är oklart men innan det blir 2012 iaf, och det är alltid nåt. De har redan nu framfört nya låtar live (som jag inte vill youtuba, spoiler liksom) och sagt att de redan börjat spela in några stycken. Great, great news.
Men jag har väldigt svårt att tro att de kan toppa första skivan. Varför? Jo, för att första skivan är så oerhört mörk och fylld med en sorts subtil ilska som mynnar ut i en fantastisk musikådra som inte kan göra annat än att sluka upp en totalt - på en gång. Marcus (stelt) skrev den i sin ensamhet sittandes i ett stort, mörkt hus på Irland. Fantastiska förutsättningar alltså.
Nu verkar andra skivan vara en produkt skapad av alla och dessutom spelas in i Nashville i USA. Det ringer några varningsklockor här. Jag har inga riktiga argument till varför andra skivan skulle låta sämre än första om alla gör den tillsammans istället för en, men det låter inte rätt enligt mig. Det känns som det skulle bli en gladare skiva. Jag vill int ha Sigh No More Pt. II men jag vill ha samma stuk på arrangemanget och själva grundtanke, vilket jag kanske får med. Peppar peppar. Det som dock grinds my gears är att den spelas in i Nashville. Glada Nashville. Countryns hemviste. Där är alla glada, feta, skäggiga och banjospelandes. Urgh, min biologiska klocka skulle aldrig kunna ticka normalt om de spelar in en glad skiva. Glada skivor är inte bra.
Håhå. Det kom jag på nu. Det finns inte en glad skiva som är bra. Genomgående munter alltså. Nix. Finns ej.
Tips på skivor om ni vill lida lite: Kno - Death Is Silent, Metallica - Ride The Lightning och Glasvegas - Glasvegas.
Allvarligt inlägg som därför måste avrundas med en skojfrisk bild. Håll till godo:
FEZT!
