Awake My Soul
I will die alone and be left there.
Well I guess I'll just go home,
Oh God knows where.
Because death is just so full and mine so small.
Well I'm scared of what's behind and what's before.
Mumford & Sons debutskiva Sigh No More från 2009 är ett av mina absoluta favoritskivor genom alla tider. Utan tvekan. Marcus Mumford har vuxit fram till lite av en idol för mig, vilket är lite stelt. Lite stelt för att:
1. Vi delar samma förnamn
2. Jag ser bättre ut än han
3. Han är född 87
Att han är född 87 svider såklart allra mest. Eller, det svider kanske inte så mycket egentligen. Jag måste sluta jämföra mig med folk hela tiden men det är svårt.
Hur som jävla helst så släpper denna underbara skara musiker ett nytt album i år. Exakt när är oklart men innan det blir 2012 iaf, och det är alltid nåt. De har redan nu framfört nya låtar live (som jag inte vill youtuba, spoiler liksom) och sagt att de redan börjat spela in några stycken. Great, great news.
Men jag har väldigt svårt att tro att de kan toppa första skivan. Varför? Jo, för att första skivan är så oerhört mörk och fylld med en sorts subtil ilska som mynnar ut i en fantastisk musikådra som inte kan göra annat än att sluka upp en totalt - på en gång. Marcus (stelt) skrev den i sin ensamhet sittandes i ett stort, mörkt hus på Irland. Fantastiska förutsättningar alltså.
Nu verkar andra skivan vara en produkt skapad av alla och dessutom spelas in i Nashville i USA. Det ringer några varningsklockor här. Jag har inga riktiga argument till varför andra skivan skulle låta sämre än första om alla gör den tillsammans istället för en, men det låter inte rätt enligt mig. Det känns som det skulle bli en gladare skiva. Jag vill int ha Sigh No More Pt. II men jag vill ha samma stuk på arrangemanget och själva grundtanke, vilket jag kanske får med. Peppar peppar. Det som dock grinds my gears är att den spelas in i Nashville. Glada Nashville. Countryns hemviste. Där är alla glada, feta, skäggiga och banjospelandes. Urgh, min biologiska klocka skulle aldrig kunna ticka normalt om de spelar in en glad skiva. Glada skivor är inte bra.
Håhå. Det kom jag på nu. Det finns inte en glad skiva som är bra. Genomgående munter alltså. Nix. Finns ej.
Tips på skivor om ni vill lida lite: Kno - Death Is Silent, Metallica - Ride The Lightning och Glasvegas - Glasvegas.
Allvarligt inlägg som därför måste avrundas med en skojfrisk bild. Håll till godo:
FEZT!
Well I guess I'll just go home,
Oh God knows where.
Because death is just so full and mine so small.
Well I'm scared of what's behind and what's before.
Mumford & Sons debutskiva Sigh No More från 2009 är ett av mina absoluta favoritskivor genom alla tider. Utan tvekan. Marcus Mumford har vuxit fram till lite av en idol för mig, vilket är lite stelt. Lite stelt för att:
1. Vi delar samma förnamn
2. Jag ser bättre ut än han
3. Han är född 87
Att han är född 87 svider såklart allra mest. Eller, det svider kanske inte så mycket egentligen. Jag måste sluta jämföra mig med folk hela tiden men det är svårt.
Hur som jävla helst så släpper denna underbara skara musiker ett nytt album i år. Exakt när är oklart men innan det blir 2012 iaf, och det är alltid nåt. De har redan nu framfört nya låtar live (som jag inte vill youtuba, spoiler liksom) och sagt att de redan börjat spela in några stycken. Great, great news.
Men jag har väldigt svårt att tro att de kan toppa första skivan. Varför? Jo, för att första skivan är så oerhört mörk och fylld med en sorts subtil ilska som mynnar ut i en fantastisk musikådra som inte kan göra annat än att sluka upp en totalt - på en gång. Marcus (stelt) skrev den i sin ensamhet sittandes i ett stort, mörkt hus på Irland. Fantastiska förutsättningar alltså.
Nu verkar andra skivan vara en produkt skapad av alla och dessutom spelas in i Nashville i USA. Det ringer några varningsklockor här. Jag har inga riktiga argument till varför andra skivan skulle låta sämre än första om alla gör den tillsammans istället för en, men det låter inte rätt enligt mig. Det känns som det skulle bli en gladare skiva. Jag vill int ha Sigh No More Pt. II men jag vill ha samma stuk på arrangemanget och själva grundtanke, vilket jag kanske får med. Peppar peppar. Det som dock grinds my gears är att den spelas in i Nashville. Glada Nashville. Countryns hemviste. Där är alla glada, feta, skäggiga och banjospelandes. Urgh, min biologiska klocka skulle aldrig kunna ticka normalt om de spelar in en glad skiva. Glada skivor är inte bra.
Håhå. Det kom jag på nu. Det finns inte en glad skiva som är bra. Genomgående munter alltså. Nix. Finns ej.
Tips på skivor om ni vill lida lite: Kno - Death Is Silent, Metallica - Ride The Lightning och Glasvegas - Glasvegas.
Allvarligt inlägg som därför måste avrundas med en skojfrisk bild. Håll till godo:
FEZT!
Kommentarer
Trackback
