Moment of Truth
Hej kära blogg. Jag brukar egentligen aldrig skriva nåt vettigt eller seriöst i dig men idag blir det andra bullar. Jag måste få summera min dag för er för att ni själva skall kunna förstå hur hepatit-framkallande den egentligen vart.
Och jag kommer skriva hela berättelsen i jag-form istället för om vår superhjälte Mäki då jag är alldeles för upprörd för sånt trams.
Det börjar med att jag vaknar klockan 7 av att alarmet går på mobilen. Somnade tidigast 4.01 i natt då klockan var det då jag kolla på den sist innan jag somnade. Vi avrundar uppåt och säger att jag fick sköna 3 timmar sömn. Perfekt för en dag som denna.
Vad skulle denna dag då gå ut på? Planen var att jag, Henke, Danne och Dala skulle dra till Trondheim för att gå på tre lägenhetsvisningar vi bokat. Ett löjligt stort steg framåt i hela åka-till-Norge-planen var om vi skulle få tag i en sådan denna vackra dag.
Jag kör första 15 milen till Storlien. Väl där ska jag parkera och gå in på Coop för att handla. Tydligen var bromsarna på bilen inte helt 100 så jag stöter i lite grann med bilen i parkeringsträet (eller vad fasen man ska säga) som är framför. Nån rolig plastsak åker av. Jag skyller misstaget på den värdelösa bromsen och att jag sov 3 timmar. Inte mitt fel.
Sen tar Danne över ratten när vi åker in i Norge. Jag vägrade så klart efter detta lilla missöde. Kanske var mitt fel ändå. Eller näe, kan det inte ha vart.
När vi väl kommer in till Trondheim efter ca 984359 kronor i tullpengar och allmänt knark-seg väg så är klockan 12. Första visningen var inplanerad till 16. Efter att GPSen totalslutat fungera så inser vi rätt fort att det kan bli svårt att hitta till olika bemanningsföretag osv då vi inte har adresserna. Vi åker till en random parkering någonstans i stan för att snacka igenom saker och ting. Vi inser då att det inte är någon mening att skriva in oss då vi utan lägenhet omöjligt kan veta när fan vi ska flytta in. Så det sket vi i. Vi hade adresserna till lägenheterna nedskrivna så vi går in på nåt hotell och tar en karta. Vi ringar in lägenheterna och inser att det inte kommer bli speciellt svårt att hitta dom. Men klockan är fortfarande bara 12. Så vi åker runt en sväng.
Vi åker otroligt random in till nån skola och parkerar på deras basketplan. Där hittar vi en fotboll och börjar lattja. Jag visar upp mina Zlatan-skills och dom andra ser bara tröga ut. Sen skjuter vi lite basket. Jag tänkte hoppas upp och köra min berömda windmill-dunk men vad händer? Jo, brallorna spricker mellan benen. Totalt. Så halva benet syntes ungefär. Så efter det blev det att sätta på jackan resten av dagen som gjorde susen. Skit.
Sedan tar vi bilen och åker ner till hamnen för att få nåt att göra. Jag somnar ganska omgående och vaknar en kvart före showtime. Perfekt. Klockan 16 knackade vi på hos den mycket trevliga damen och inspekterade lägenheten. Den var ganska fin. Kanske lite liten men absolut duglig. Efter ha ställt en massa frågor skakade vi hand med henne och sade att vi skulle ringa upp henne senare men att vi absolut var intresserade. Men hon hade fler inspektanter så det var ändå relativt oklart men kändes klar positivt.
Nu var klockan ca 16.15. Vi hade bokat två visningar till klockan 19.30 samt 21. Då lägenheten som vi skulle på visning på kl 21 låg i princip brevé den första så hade vi stenkoll på den men den som skulle visas 19.30 var en bit utanför city så vi tänkte att vi åker dit och kollar läget. Det låg en bit utanför stadsdelen Rosenborg och på samma höjd över havet som Åre skulle jag tro. Det låg väldigt högt och oerhört jobbiga backar att ta sig upp och nerför är inte bra för någon av oss. Alla var även väldigt kissnödiga (fint ord) och behövde lätta på trycket men då det fanns hus överallt så var det otroligt kiss-ovänligt område, ännu ett minus.
Vi sa till varann att det här måste vara nåt väldigt fint för att vi ska ens kunna tänka tanken att ta det. Men en visning hade aldrig skadat. Hur som haver stod vårt riktiga hopp på lägenheten som skulle visas 21 då den var möblerad och, enligt bilderna, även rackarns fin. Vi hängde uppe på backen på vår dötid mellan 16 och 19.30 när det ringde. Klockan kan ha vart ca 18 kanske. Det var han som hade lägenheten som skulle visas 21 som ringde. Han sa att lägenheten tyvärr redan blivit uthyrd till 3 svenskor. Dubbelfitta, liksom. Den som vi egentligen åkte till Trondheim för var borta.
Så vi ringde upp till 16-visnings-tanten för att berätta att vi tog den då. Men hon svarade inte. Så vi ringde igen. Inget svar. Så vi ringde igen. Inget svar. Så vi ringde igen. Svar!
Efter lite snack så sa hon att hon tyvärr inte hade lust att hyra ut den till 4 killar. Så den lägenheten försvann med. Efter samtalet frågade vi varann vad som egentligen problemet var. Det är ju ändå en deposition på 21 000 NOK så det borde väl inte spela nån roll om 2 st högeskole-tjejer bor där eller Harlem Globetrotters. Eller nåt.
Ungefär här tar historian slut då vi kom fram till att vi inte vill bo på berget bredvid Kattla och dom andra slank oss ur händerna. Det enda rätta var att fara hem.
Så... Spruckna brallor, rejält bortkastade tullpengar, rejält bortkastade bensinpengar, rejält bortkastade matpengar, dålig erfarenhet av Norge, halvtrasig bil osv osv.... Ekonomin är inte den bästa just nu heller så en one way ticket till Thailand skulle inte göra mig så bra tror jag. Fick även eventuellt två stycken fortkörningsböter också på vägen hem då jag inte riktigt lyckades se dom där nedrans kamerorna i nattens mörker.
Det finns säkert en massa fler negativa saker att skriva från denna skitresa men mitt i upprördheten, dvs nu, har jag säkerligen glömt dom flesta.
Efter ha sett det här så mår jag genast mycket bättre. Nu ska det bara förtäras alkohol i mängder under helgen så kanske livet inte är helt självmordsbenäget på söndag.
K R A M
Och jag kommer skriva hela berättelsen i jag-form istället för om vår superhjälte Mäki då jag är alldeles för upprörd för sånt trams.
Det börjar med att jag vaknar klockan 7 av att alarmet går på mobilen. Somnade tidigast 4.01 i natt då klockan var det då jag kolla på den sist innan jag somnade. Vi avrundar uppåt och säger att jag fick sköna 3 timmar sömn. Perfekt för en dag som denna.
Vad skulle denna dag då gå ut på? Planen var att jag, Henke, Danne och Dala skulle dra till Trondheim för att gå på tre lägenhetsvisningar vi bokat. Ett löjligt stort steg framåt i hela åka-till-Norge-planen var om vi skulle få tag i en sådan denna vackra dag.
Jag kör första 15 milen till Storlien. Väl där ska jag parkera och gå in på Coop för att handla. Tydligen var bromsarna på bilen inte helt 100 så jag stöter i lite grann med bilen i parkeringsträet (eller vad fasen man ska säga) som är framför. Nån rolig plastsak åker av. Jag skyller misstaget på den värdelösa bromsen och att jag sov 3 timmar. Inte mitt fel.
Sen tar Danne över ratten när vi åker in i Norge. Jag vägrade så klart efter detta lilla missöde. Kanske var mitt fel ändå. Eller näe, kan det inte ha vart.
När vi väl kommer in till Trondheim efter ca 984359 kronor i tullpengar och allmänt knark-seg väg så är klockan 12. Första visningen var inplanerad till 16. Efter att GPSen totalslutat fungera så inser vi rätt fort att det kan bli svårt att hitta till olika bemanningsföretag osv då vi inte har adresserna. Vi åker till en random parkering någonstans i stan för att snacka igenom saker och ting. Vi inser då att det inte är någon mening att skriva in oss då vi utan lägenhet omöjligt kan veta när fan vi ska flytta in. Så det sket vi i. Vi hade adresserna till lägenheterna nedskrivna så vi går in på nåt hotell och tar en karta. Vi ringar in lägenheterna och inser att det inte kommer bli speciellt svårt att hitta dom. Men klockan är fortfarande bara 12. Så vi åker runt en sväng.
Vi åker otroligt random in till nån skola och parkerar på deras basketplan. Där hittar vi en fotboll och börjar lattja. Jag visar upp mina Zlatan-skills och dom andra ser bara tröga ut. Sen skjuter vi lite basket. Jag tänkte hoppas upp och köra min berömda windmill-dunk men vad händer? Jo, brallorna spricker mellan benen. Totalt. Så halva benet syntes ungefär. Så efter det blev det att sätta på jackan resten av dagen som gjorde susen. Skit.
Sedan tar vi bilen och åker ner till hamnen för att få nåt att göra. Jag somnar ganska omgående och vaknar en kvart före showtime. Perfekt. Klockan 16 knackade vi på hos den mycket trevliga damen och inspekterade lägenheten. Den var ganska fin. Kanske lite liten men absolut duglig. Efter ha ställt en massa frågor skakade vi hand med henne och sade att vi skulle ringa upp henne senare men att vi absolut var intresserade. Men hon hade fler inspektanter så det var ändå relativt oklart men kändes klar positivt.
Nu var klockan ca 16.15. Vi hade bokat två visningar till klockan 19.30 samt 21. Då lägenheten som vi skulle på visning på kl 21 låg i princip brevé den första så hade vi stenkoll på den men den som skulle visas 19.30 var en bit utanför city så vi tänkte att vi åker dit och kollar läget. Det låg en bit utanför stadsdelen Rosenborg och på samma höjd över havet som Åre skulle jag tro. Det låg väldigt högt och oerhört jobbiga backar att ta sig upp och nerför är inte bra för någon av oss. Alla var även väldigt kissnödiga (fint ord) och behövde lätta på trycket men då det fanns hus överallt så var det otroligt kiss-ovänligt område, ännu ett minus.
Vi sa till varann att det här måste vara nåt väldigt fint för att vi ska ens kunna tänka tanken att ta det. Men en visning hade aldrig skadat. Hur som haver stod vårt riktiga hopp på lägenheten som skulle visas 21 då den var möblerad och, enligt bilderna, även rackarns fin. Vi hängde uppe på backen på vår dötid mellan 16 och 19.30 när det ringde. Klockan kan ha vart ca 18 kanske. Det var han som hade lägenheten som skulle visas 21 som ringde. Han sa att lägenheten tyvärr redan blivit uthyrd till 3 svenskor. Dubbelfitta, liksom. Den som vi egentligen åkte till Trondheim för var borta.
Så vi ringde upp till 16-visnings-tanten för att berätta att vi tog den då. Men hon svarade inte. Så vi ringde igen. Inget svar. Så vi ringde igen. Inget svar. Så vi ringde igen. Svar!
Efter lite snack så sa hon att hon tyvärr inte hade lust att hyra ut den till 4 killar. Så den lägenheten försvann med. Efter samtalet frågade vi varann vad som egentligen problemet var. Det är ju ändå en deposition på 21 000 NOK så det borde väl inte spela nån roll om 2 st högeskole-tjejer bor där eller Harlem Globetrotters. Eller nåt.
Ungefär här tar historian slut då vi kom fram till att vi inte vill bo på berget bredvid Kattla och dom andra slank oss ur händerna. Det enda rätta var att fara hem.
Så... Spruckna brallor, rejält bortkastade tullpengar, rejält bortkastade bensinpengar, rejält bortkastade matpengar, dålig erfarenhet av Norge, halvtrasig bil osv osv.... Ekonomin är inte den bästa just nu heller så en one way ticket till Thailand skulle inte göra mig så bra tror jag. Fick även eventuellt två stycken fortkörningsböter också på vägen hem då jag inte riktigt lyckades se dom där nedrans kamerorna i nattens mörker.
Det finns säkert en massa fler negativa saker att skriva från denna skitresa men mitt i upprördheten, dvs nu, har jag säkerligen glömt dom flesta.
Efter ha sett det här så mår jag genast mycket bättre. Nu ska det bara förtäras alkohol i mängder under helgen så kanske livet inte är helt självmordsbenäget på söndag.
K R A M
Humor Pt. 2
Japp, det snöar dussin-inlägg numera på Mancandy men nöj er tills det skrivs nåt vettigt. Det skrivs ju iaf någonting.
Och ja, det här är jävligt roligt.
KRAM (c:
Och ja, det här är jävligt roligt.
KRAM (c:
Är inte...
...det här ganska kul ändå?
Gay Pose
Flukta tvingade Mäki till en gay pose för han är för fin för alla flickor. Ehm, eller nåt....Typ. Eller va.
Blondinbella part deux kommer komma snart. Innan helgen. Och då jävlar. Då ska humorn fram. Tycker inte den var så framträdande under sista kapitlet på min resa utan det var väl kanske ett par dråpliga saker som inträffade som var lite kul. Eller knappt, egentligen. Trots mina 100 000+ unika besökare per dag så är det inte många som lämnar kommentarer. Då vet Mäki liksom inte om det var roligt eller inte. Så det kanske inte blir nån uppföljningshistoria ang Blondinbella...Eller jo, klart det blir.
I wish it were winter so we could freeze it into ice blocks and skate on it and melt it in the spring time and drink it!
Kapitel 3 - Long journey home
Förord av författaren:
Så var det dags. Tid för mytomspunna Hultsfreds-resan att få sitt slut. Det här kommer bli ett oerhört svårt kapitel att skriva för mig känner jag såhär på förhand för då jag tänker igenom händelserna på vägen hem kommer jag inte ihåg mycket. Det kan hända mellan varven att jag, författaren, får sticka in i mellan händelserna och helt enkelt förklara att jag inte kommer ihåg vad som hände. Men det kommer märkas.
Mäki var som en vildsint neandertalare under Rage Against The Machine-konserten. Från att skrika "wooooooooooooooooooooooooooooooooooo" under introt (som bestod av ljudet av larmsirener samtidigt som Zapatista-stjärnan lös på bakgrunden av scenen) till att hoppa giraff-högt under introt till Testify. Folk var nästan lika galna. Eller näe, egentligen inte. Mäki var som en apa som led av ADHD som bara stod och hoppade samt hade den där blicken som sa "Det här är mitt band. MITT! Ur vägen, bitchez". Mäki vill iaf tro att han hade den blicken samtidigt som han armbågade sig fram under Testify. Väl framme slutade låten. Ett par sekunder går den igen. Låten med stort L. Bulls On Parade. Kanske RATMs bästa låt och kanske den bästa låten genom tiderna. Utan tvekan den bästa iaf om man spelar den i 3545 decibel.
Så fortsätter det under konserten. Mäki står och hoppar runt i en stor moshpit samtidigt som han skrålar med i varenda låt. Att göra både och är samtidigt och ingen annan klarar det förutom Mäki, såklart. Mäki fick känslan att stå med ca 20 000 själsfränder under konserten då han emo nog stod för ett par sekunder och tänkte att det var så fint att såhär många personer kan dela samma kärlek till ett band. Till världens bästa band. När han vaknade ur sin JD-liknande dröm så fortsatte hoppningen och gjorde så under resten av konserten.
Sen tog det slut. Fast Mäki visste bättre. Det skulle komma en encore. Han kände sitt kära RATM bättre än de som gick. De kom tillbaka, till allas ljubel. De körde först Freedom och avslutade kalaset med Killing In The Name.
"Fuck you, I won't do what you tell me" har aldrig låtit bättre. Att stå och peka finger till en av sina stora idoler kändes dock lite konstigt, tyckte Mäki.
Sen var det slut och Mäki försvinner. Försvinner till en annan värld för några minuter. En värld utan trubbel och bara ren kärlek. Eller nåt sådant. Hur som haver så finner sig Mäki några hunder meter bort påväg till tågstationen. Han har ingen aning hur han hamnade där och insåg att han måste svävat i en sorts perfekt eufori.
Mäki går bort mot stationen med ett leende på läpparna. Han hade just sett Rage Against The Machine och konserten var sådär overkligt bra som man känner när man ser J-O Waldner slå den utan att titta (ni som är nördar kommer förstå innebörden). Om Mäki hade blivit skjuten i magen och förblött hade det utan tvekan vart med ett stort smajl. Total lycka med andra ord men en sak som oroade Mäki var att klockan nu var ca 01.40 och tåget hem gick 05.00. Vad skulle han nu göra? Han beslöt sig för att lägga sig på en bänk vid tågstationen och sova ett par timmar (ha i åtanke nu att våran hjälte vart vaken ohälsosamt många timmar i streck, ca 40 h uppskattningsvis) för att kunna vakna upp lagom till tåget. Sagt och gjort - Mäki somnade. Han vaknar dock ca 40 min senare av att han själv ropar något. Han har helt enkelt drömt nåt skumt. Mäki sätter sig upp, kollar runt och upptäcker till sin befrielse att ingen är i närheten och kan ha hört hans halvt pinsamma rop. Tills Mäki kollar åt höger. En man står där med en otänd cig i munnen och har en sån där frågande blick i ögonen som säger "vad fan håller du på med?". Mäki tycker det hela är pinsamt och sitter huttrandes och ser ner i marken. Mannen går självklart därifrån.
Tiden går. Tiden går sakta. Men den går. Klockan börjar närma sig halv 4 och Mäki undrar egentligen när dom ska börja släppa ombord folket på tåget som bara stod och väntade där. Han fryser. Fryser helt otroligt mycket. Det var snudd på minusgrader och Mäki hade bara en t-shirt + hood på sig. Han gräver fram 2 t-shirts till i ryggsäcken och sätter på sig dom men till ingen nytta. Det är fortfarande lika kallt och hans näsa är nästan en enda stor isbit. Han sitter fortfarande och tittar ner i marken huttrandes som aldrig förr och svär över att lokföraren aldrig kommer ut.
Med Coldplay i öronen och konstant tittande på mobilen för att kolla tiden så händer det plötsligt. Den där nedrans föraren kommer ut. "Huuurraaaaa" tänker Mäki medan han med ett flin ser på när föraren kliver ombord på tåget. Klockan var nu ca halv 5. Hottentotten var dock tvungen att gå igenom massa saker på tåget och vandrade fram och tillbaka på tåget och slog på saker här- och där. Mäki blev frustrerad. "Det är inte direkt som ett jävla flygplan, det är ett tåg och inget kan gå fel. Man drar i en spak" tänkte Mäki när han såg det där tjocka huvet gå fram och tillbaka på tåget.
Till slut kliver tjockisen ut och hojtar åt allt folk att det är klart att gå in. Mäki sprang in och satte sig på sin plats och somnade egentligen på en gång. Mäki vaknar upp någon mil innan där han ska av, Linköping, och sitter och reflekterar på resan hittills. Riktigt dryg men värd all tid, tyckte Mäki. I Linköping var det inte lång väntetid alls utan ca en halvtimme så det var sittandes på en bänk som gällde. Sen kom tåget till Stockholm. Mäki kliver ombord och somnar genast.
Han vaknar någon timme senare av hans medpassagerare på hans högersida ruskar i honom och säger något som Mäki, pga trötthet, inte uppfattar alls. Mäki tittar upp och ser att det står Stockholm C på skylten. Mäki säger "Oj! Här ska jag ju av!". Medpassageraren (kärringen) säger näsvist med jobbig röst "Ja det klart. Tåget går ju inte längre!". Mäki tyckte det hela var smått pinsamt och skyndar sig ut. Han tyckte hon var mycket oskön och funderade på att fälla krokben men höll sig ifrån den oerhört trevliga frestelsen för denna gång.
Författaren: Här har jag faktiskt ingen aning om tidsuppfattning längre. Den bör vara runt 11 då jag har för mig att nästa tåg gick 14. Well, keep reading.
Mäki kollar på klockan. "Vad fan ska jag göra i 3 timmar?" frågar han sig själv. Han letar upp Pressbyrån inne på T-centralen och köper en tidning plus mat. Sedan, efter obligatoriskt flörtande med mycket fin Pressbyrå-dam, sätter han sig på en bänk och läser. Det går ca en timme innan Mäki får magsår av allt konstigt folk som har sådär hysteriskt Stockholmsbråttom och går ner till spåret hans tåg går ifrån. Han finner ytterliggare en bänk i denna avsevärt mycket skönare miljö och fortsätter med sitt, dvs läsa och lyssna på mp3. Tiden går relativt fort och efter ett par timmar till bordar han tåget till Sundsvall. Vad händer där? Jo, Mäki somnar igen. Han vaknar upp i lagom tid till att tåget dyker upp i Sundsvall. Mäki tycker hela resan hem från Hultsfred än så länge gått väldigt fort med tanke på att han sovit till största delen.
Han kollar på klockan och ser att han har ca 1 timme på sig att äta nåt innan sista tåget mot Östersund går. Av hans otroliga Sundsvall-kännedom vet Mäki att det finns ett McDonalds i närheten. McDonalds mat smakar i regel ganska illa och 100% av de som jobbar/jobbat där är 100% fula. Men Mäki bortser från det faktumet och traskar dit. Mäki är olustigt trött fortfarande och när han beställer sitt mål så lägger han fram körkortet. Fulingen i kassan säger "Ehm, det här kan du inte betala med" varpå Mäki svarar "Joho! Jag vet att jag minst har typ 200 kronor på det där". Fulingen i kassan ser konstigt på Mäki utan att säga något. Mäki frågar sig själv vad fan killen vill egentligen innan han kom på att det faktiskt var hans körkort han lämnade fram och på ca en microsekund fipplar upp bankomatkortet istället. "Det här ska nog gå bättre" säger fulingen sådär Sundsvallsdrygt medan Mäki svarar "mmm" lagomt trevligt.
Efter hans relativt äckliga måltid går Mäki ut ur lokalen med 45 minuter på sig att döda. Han ser en motorvärmarestolpe där han fick snilleblixten att han kunde ladda sin döda mobiltelefon ett tag. På klockan i stolpen står det 17:13 och inte 17.45 vilket klockan egentligen var och tåget till Östersund gick 17.47. Då Mäki var så pass trött att tid egentligen var bara nåt väldigt orelativt så förstod han inte att tiden visade tvärfel. Då stolpen var väldigt nära tågstationen kunde han se ett tåg som det stod Östersund på rulla iväg men tänkte inte mer på det. Efter ha laddat mobilen ett tag kollade han på klockan och såg till sin stora förskräckelse att klockan är ca 18. "Fuckin' motorvärmarestolpe!!" tänkte Mäki medan han sprang till tågplattformen för att dubbelkolla allt. Visst var det tyvärr så att vår hjälte hade bommat sitt tåg.
Mäki såg även att nästan tåg gick vid 23-tiden så med tårar i ögonen sprang han in på stationen för att få väginstruktioner till Sundsvalls busstation. Efter rejält sicksackande genom Sundsvall innerstad så finner Mäki stationen. Han går in för att prata med någon om nästa buss mot Östersund men stationen var lite öde som Klövsjö under öppningsdagen på Clas Ohlson. Eller nåt.
Han gick runt byggnaden för att finna någon buss. Han ser tre stycken varpå en det stod Y-Buss på. Mäki höll tummarna och frågade om bussen skulle till Östersund istället för det andra hållet (dvs till skit-Stockholm) och chauffören nickade och sa "Japp, till Östersund. Ska du med eller?" ungefär som han vore en polare. Förträffligt trevlig chaufför och Mäki hoppade ombord med lite glädje inom sig istället för alla emotankar som drabbade honom när han insåg att han missat tåget.
På vägen hem såg Mäki "Bad Santa" på sin bärbara DVD (Mäki är så cool!!!) och fnissade ljudligt varpå folk sneglade lite konstigt åt honom. Mäki försökte hålla sig från att stundtals brista ut i asgarv men det var svårt och hände några gånger. Folket på bussen kollade på Mäki lite halvsurt och förstod inte alls varför han jollrade så mycket. Mäki bara flinade tillbaka på ett väldigt odrygt sätt. Väldigt bra resa hem då filmen är galet bra och tiden gick fort.
Väl framme i Östersund var det som vanligt ganska dött på stan, trots att det var en fredag. Han gick hem med ett leende på läpparna. En mycket rolig och äventyrsfylld resa hade fått sitt slut.
Mäki tog trevliga hissen upp. Öppnade dörren och slängde in väskan. Han var hemma.
That's all folks! All väntan var självklart värt det med tanke på den strålande texten jag just skrivit. Ha i åtanke att jag skrivit nästan allt i en "sittning" och att jag är rätt trött. Det är min bortförklaring till eventuella stavfel och strukturmissar.
H Ö R S
Så var det dags. Tid för mytomspunna Hultsfreds-resan att få sitt slut. Det här kommer bli ett oerhört svårt kapitel att skriva för mig känner jag såhär på förhand för då jag tänker igenom händelserna på vägen hem kommer jag inte ihåg mycket. Det kan hända mellan varven att jag, författaren, får sticka in i mellan händelserna och helt enkelt förklara att jag inte kommer ihåg vad som hände. Men det kommer märkas.
Mäki var som en vildsint neandertalare under Rage Against The Machine-konserten. Från att skrika "wooooooooooooooooooooooooooooooooooo" under introt (som bestod av ljudet av larmsirener samtidigt som Zapatista-stjärnan lös på bakgrunden av scenen) till att hoppa giraff-högt under introt till Testify. Folk var nästan lika galna. Eller näe, egentligen inte. Mäki var som en apa som led av ADHD som bara stod och hoppade samt hade den där blicken som sa "Det här är mitt band. MITT! Ur vägen, bitchez". Mäki vill iaf tro att han hade den blicken samtidigt som han armbågade sig fram under Testify. Väl framme slutade låten. Ett par sekunder går den igen. Låten med stort L. Bulls On Parade. Kanske RATMs bästa låt och kanske den bästa låten genom tiderna. Utan tvekan den bästa iaf om man spelar den i 3545 decibel.
Så fortsätter det under konserten. Mäki står och hoppar runt i en stor moshpit samtidigt som han skrålar med i varenda låt. Att göra både och är samtidigt och ingen annan klarar det förutom Mäki, såklart. Mäki fick känslan att stå med ca 20 000 själsfränder under konserten då han emo nog stod för ett par sekunder och tänkte att det var så fint att såhär många personer kan dela samma kärlek till ett band. Till världens bästa band. När han vaknade ur sin JD-liknande dröm så fortsatte hoppningen och gjorde så under resten av konserten.
Sen tog det slut. Fast Mäki visste bättre. Det skulle komma en encore. Han kände sitt kära RATM bättre än de som gick. De kom tillbaka, till allas ljubel. De körde först Freedom och avslutade kalaset med Killing In The Name.
"Fuck you, I won't do what you tell me" har aldrig låtit bättre. Att stå och peka finger till en av sina stora idoler kändes dock lite konstigt, tyckte Mäki.
Sen var det slut och Mäki försvinner. Försvinner till en annan värld för några minuter. En värld utan trubbel och bara ren kärlek. Eller nåt sådant. Hur som haver så finner sig Mäki några hunder meter bort påväg till tågstationen. Han har ingen aning hur han hamnade där och insåg att han måste svävat i en sorts perfekt eufori.
Mäki går bort mot stationen med ett leende på läpparna. Han hade just sett Rage Against The Machine och konserten var sådär overkligt bra som man känner när man ser J-O Waldner slå den utan att titta (ni som är nördar kommer förstå innebörden). Om Mäki hade blivit skjuten i magen och förblött hade det utan tvekan vart med ett stort smajl. Total lycka med andra ord men en sak som oroade Mäki var att klockan nu var ca 01.40 och tåget hem gick 05.00. Vad skulle han nu göra? Han beslöt sig för att lägga sig på en bänk vid tågstationen och sova ett par timmar (ha i åtanke nu att våran hjälte vart vaken ohälsosamt många timmar i streck, ca 40 h uppskattningsvis) för att kunna vakna upp lagom till tåget. Sagt och gjort - Mäki somnade. Han vaknar dock ca 40 min senare av att han själv ropar något. Han har helt enkelt drömt nåt skumt. Mäki sätter sig upp, kollar runt och upptäcker till sin befrielse att ingen är i närheten och kan ha hört hans halvt pinsamma rop. Tills Mäki kollar åt höger. En man står där med en otänd cig i munnen och har en sån där frågande blick i ögonen som säger "vad fan håller du på med?". Mäki tycker det hela är pinsamt och sitter huttrandes och ser ner i marken. Mannen går självklart därifrån.
Tiden går. Tiden går sakta. Men den går. Klockan börjar närma sig halv 4 och Mäki undrar egentligen när dom ska börja släppa ombord folket på tåget som bara stod och väntade där. Han fryser. Fryser helt otroligt mycket. Det var snudd på minusgrader och Mäki hade bara en t-shirt + hood på sig. Han gräver fram 2 t-shirts till i ryggsäcken och sätter på sig dom men till ingen nytta. Det är fortfarande lika kallt och hans näsa är nästan en enda stor isbit. Han sitter fortfarande och tittar ner i marken huttrandes som aldrig förr och svär över att lokföraren aldrig kommer ut.
Med Coldplay i öronen och konstant tittande på mobilen för att kolla tiden så händer det plötsligt. Den där nedrans föraren kommer ut. "Huuurraaaaa" tänker Mäki medan han med ett flin ser på när föraren kliver ombord på tåget. Klockan var nu ca halv 5. Hottentotten var dock tvungen att gå igenom massa saker på tåget och vandrade fram och tillbaka på tåget och slog på saker här- och där. Mäki blev frustrerad. "Det är inte direkt som ett jävla flygplan, det är ett tåg och inget kan gå fel. Man drar i en spak" tänkte Mäki när han såg det där tjocka huvet gå fram och tillbaka på tåget.
Till slut kliver tjockisen ut och hojtar åt allt folk att det är klart att gå in. Mäki sprang in och satte sig på sin plats och somnade egentligen på en gång. Mäki vaknar upp någon mil innan där han ska av, Linköping, och sitter och reflekterar på resan hittills. Riktigt dryg men värd all tid, tyckte Mäki. I Linköping var det inte lång väntetid alls utan ca en halvtimme så det var sittandes på en bänk som gällde. Sen kom tåget till Stockholm. Mäki kliver ombord och somnar genast.
Han vaknar någon timme senare av hans medpassagerare på hans högersida ruskar i honom och säger något som Mäki, pga trötthet, inte uppfattar alls. Mäki tittar upp och ser att det står Stockholm C på skylten. Mäki säger "Oj! Här ska jag ju av!". Medpassageraren (kärringen) säger näsvist med jobbig röst "Ja det klart. Tåget går ju inte längre!". Mäki tyckte det hela var smått pinsamt och skyndar sig ut. Han tyckte hon var mycket oskön och funderade på att fälla krokben men höll sig ifrån den oerhört trevliga frestelsen för denna gång.
Författaren: Här har jag faktiskt ingen aning om tidsuppfattning längre. Den bör vara runt 11 då jag har för mig att nästa tåg gick 14. Well, keep reading.
Mäki kollar på klockan. "Vad fan ska jag göra i 3 timmar?" frågar han sig själv. Han letar upp Pressbyrån inne på T-centralen och köper en tidning plus mat. Sedan, efter obligatoriskt flörtande med mycket fin Pressbyrå-dam, sätter han sig på en bänk och läser. Det går ca en timme innan Mäki får magsår av allt konstigt folk som har sådär hysteriskt Stockholmsbråttom och går ner till spåret hans tåg går ifrån. Han finner ytterliggare en bänk i denna avsevärt mycket skönare miljö och fortsätter med sitt, dvs läsa och lyssna på mp3. Tiden går relativt fort och efter ett par timmar till bordar han tåget till Sundsvall. Vad händer där? Jo, Mäki somnar igen. Han vaknar upp i lagom tid till att tåget dyker upp i Sundsvall. Mäki tycker hela resan hem från Hultsfred än så länge gått väldigt fort med tanke på att han sovit till största delen.
Han kollar på klockan och ser att han har ca 1 timme på sig att äta nåt innan sista tåget mot Östersund går. Av hans otroliga Sundsvall-kännedom vet Mäki att det finns ett McDonalds i närheten. McDonalds mat smakar i regel ganska illa och 100% av de som jobbar/jobbat där är 100% fula. Men Mäki bortser från det faktumet och traskar dit. Mäki är olustigt trött fortfarande och när han beställer sitt mål så lägger han fram körkortet. Fulingen i kassan säger "Ehm, det här kan du inte betala med" varpå Mäki svarar "Joho! Jag vet att jag minst har typ 200 kronor på det där". Fulingen i kassan ser konstigt på Mäki utan att säga något. Mäki frågar sig själv vad fan killen vill egentligen innan han kom på att det faktiskt var hans körkort han lämnade fram och på ca en microsekund fipplar upp bankomatkortet istället. "Det här ska nog gå bättre" säger fulingen sådär Sundsvallsdrygt medan Mäki svarar "mmm" lagomt trevligt.
Efter hans relativt äckliga måltid går Mäki ut ur lokalen med 45 minuter på sig att döda. Han ser en motorvärmarestolpe där han fick snilleblixten att han kunde ladda sin döda mobiltelefon ett tag. På klockan i stolpen står det 17:13 och inte 17.45 vilket klockan egentligen var och tåget till Östersund gick 17.47. Då Mäki var så pass trött att tid egentligen var bara nåt väldigt orelativt så förstod han inte att tiden visade tvärfel. Då stolpen var väldigt nära tågstationen kunde han se ett tåg som det stod Östersund på rulla iväg men tänkte inte mer på det. Efter ha laddat mobilen ett tag kollade han på klockan och såg till sin stora förskräckelse att klockan är ca 18. "Fuckin' motorvärmarestolpe!!" tänkte Mäki medan han sprang till tågplattformen för att dubbelkolla allt. Visst var det tyvärr så att vår hjälte hade bommat sitt tåg.
Mäki såg även att nästan tåg gick vid 23-tiden så med tårar i ögonen sprang han in på stationen för att få väginstruktioner till Sundsvalls busstation. Efter rejält sicksackande genom Sundsvall innerstad så finner Mäki stationen. Han går in för att prata med någon om nästa buss mot Östersund men stationen var lite öde som Klövsjö under öppningsdagen på Clas Ohlson. Eller nåt.
Han gick runt byggnaden för att finna någon buss. Han ser tre stycken varpå en det stod Y-Buss på. Mäki höll tummarna och frågade om bussen skulle till Östersund istället för det andra hållet (dvs till skit-Stockholm) och chauffören nickade och sa "Japp, till Östersund. Ska du med eller?" ungefär som han vore en polare. Förträffligt trevlig chaufför och Mäki hoppade ombord med lite glädje inom sig istället för alla emotankar som drabbade honom när han insåg att han missat tåget.
På vägen hem såg Mäki "Bad Santa" på sin bärbara DVD (Mäki är så cool!!!) och fnissade ljudligt varpå folk sneglade lite konstigt åt honom. Mäki försökte hålla sig från att stundtals brista ut i asgarv men det var svårt och hände några gånger. Folket på bussen kollade på Mäki lite halvsurt och förstod inte alls varför han jollrade så mycket. Mäki bara flinade tillbaka på ett väldigt odrygt sätt. Väldigt bra resa hem då filmen är galet bra och tiden gick fort.
Väl framme i Östersund var det som vanligt ganska dött på stan, trots att det var en fredag. Han gick hem med ett leende på läpparna. En mycket rolig och äventyrsfylld resa hade fått sitt slut.
Mäki tog trevliga hissen upp. Öppnade dörren och slängde in väskan. Han var hemma.
That's all folks! All väntan var självklart värt det med tanke på den strålande texten jag just skrivit. Ha i åtanke att jag skrivit nästan allt i en "sittning" och att jag är rätt trött. Det är min bortförklaring till eventuella stavfel och strukturmissar.
H Ö R S
I think I dropped my monkey!
Barry Badrinath
Sista kapitlet hålls faktiskt att skrivas på just nu, bara att jag inte kan ta allt på en kväll så jag smyger emellan med det här inlägget. Skulle tro att ni (ni två. lololololololol) kommer få läsa om dråpligheterna inom 24 h.
Stay tuned...KNARK
Back due to public demand
Okej. Nu försöker vi igen.
Torrperioden är över och Macattack är tillbaka i branschen. Med massor på lager att skriva skulle det vara helt fel att lägga ner Mancandy nu. Jag menar, fenomenet Mancandy är timmar ifrån att vara lika känt som Youtube. Typ.
Det där lät nördigt. Fast jag är en ganska stor nörd så.
Egentligen är en blogg som roligast då man läser vad författaren (Mäki....ehm...) har gjort under sina dagliga bravader Sverige runt. Gärna mixat med tillfredställande humor, vilket Mäkis alltid är. Därför kommer det komma ett kapitel 3 av en viss Hultsfredsresa väldigt snart. Snarare än du tror.
Kruxet är bara det att resan var ett bra tag sen nu så minnet och tiden hit och dit inte sitter helt klockrent. Därför får det satsas på humorn. Men no lies, sånt är inte coolt.
En till sak som jag glömde skriva i början är att jag träffat väldigt många personer som sagt åt mig att börja skriva igen. Sånt är alltid kul. Fans alltså. Jag skulle vilja ge mig själv riktigt mycket cred för att ha så pass många fans. Det måste vara min oändligt fina förmåga att skriva roliga saker som gör att det blivit såhär.
Förutom Hultsfredsresan så kommer även Blondinbella-inslaget tas upp här samt sommaren 2008. Så det blir minst 3 inlägg till iaf.
En grej som jag inte gillar är när den som skriver kommentaren inte skrivet sitt namn =(((( Iaf typ nåt hidden message Mäki skulle förstå iaf. Det skulle vara roligt.
Självklart är jag tvungen att slänga in nåt random som vanligt. Ett inlägg skulle aldrig vara sig likt utan en video eller en bild. Det går helt enkelt.
Men stay tuned gott folk för Mäki & Mancandy är back in biz.
Hörs
Torrperioden är över och Macattack är tillbaka i branschen. Med massor på lager att skriva skulle det vara helt fel att lägga ner Mancandy nu. Jag menar, fenomenet Mancandy är timmar ifrån att vara lika känt som Youtube. Typ.
Det där lät nördigt. Fast jag är en ganska stor nörd så.
Egentligen är en blogg som roligast då man läser vad författaren (Mäki....ehm...) har gjort under sina dagliga bravader Sverige runt. Gärna mixat med tillfredställande humor, vilket Mäkis alltid är. Därför kommer det komma ett kapitel 3 av en viss Hultsfredsresa väldigt snart. Snarare än du tror.
Kruxet är bara det att resan var ett bra tag sen nu så minnet och tiden hit och dit inte sitter helt klockrent. Därför får det satsas på humorn. Men no lies, sånt är inte coolt.
En till sak som jag glömde skriva i början är att jag träffat väldigt många personer som sagt åt mig att börja skriva igen. Sånt är alltid kul. Fans alltså. Jag skulle vilja ge mig själv riktigt mycket cred för att ha så pass många fans. Det måste vara min oändligt fina förmåga att skriva roliga saker som gör att det blivit såhär.
Förutom Hultsfredsresan så kommer även Blondinbella-inslaget tas upp här samt sommaren 2008. Så det blir minst 3 inlägg till iaf.
En grej som jag inte gillar är när den som skriver kommentaren inte skrivet sitt namn =(((( Iaf typ nåt hidden message Mäki skulle förstå iaf. Det skulle vara roligt.
Självklart är jag tvungen att slänga in nåt random som vanligt. Ett inlägg skulle aldrig vara sig likt utan en video eller en bild. Det går helt enkelt.
Men stay tuned gott folk för Mäki & Mancandy är back in biz.
Hörs
Yesterday...
I'm sorry
its official
I was a fistful I didn't keep it simple
Chip on the shoulder, anger in my veins
Had so much hatred, now it brings me to shame
Bloggen läggs nu ner en obestämd tid. Kanske blir 5 min, kanske 3 år.
Hörs
BidiBodi BidiBu
Newsflash. Jag är en idiot.
Bra jävla skit
Den här skivan är rubriken. Eh...
Igår så skillade jag och Limpan som fan när vi drog förbi Kockens lägenhet oannonserat och bara börja tjacka lite taiwanskt munguld medan Grönsaken sniffa sin rohypnol som vanligt och gick bananas på inredningen. Fan vad typsikt. Ringde ju Burken nere på lastkajen som skuffade fram nå riktigt härliga västindiska svampar. Fan vad kul det var att lira lite rollspel nere på östergatan i kära Nyköping efter det.
En fet shout out till Pistol Pete och Jumpah för att ni tvätta dom där pengarna åt mig. Riktigt schyst.
Nej nu väntar nästa dos av efedrin. Skjutsprutorna kom ju igår så nu jävlar ska vi råna Puttes farsa. Putte din jävla snitch. Kanske mördar honom med om det skjuts lite för mycket.
Kärlek.
JB
Japp, ännu ett drygt inlägg. Det positiva är dock att jag har en väldigt stillsam vecka framför mig och lovar att sista kapitlet på den numer världskända pilgrimsliknande resan ner till Hultsfred. Fast det sista kommer handla om hur jag tog mig hem och det var oerhört ospännande så förvänta er inget. Eller jo, gör det. Jag ska förgifta er med humor.
I övrigt är den här bloggen konstigt nog topp 15 mest lästa i Sverige just nu. Måste vara för min dag med Blondinbella på Yran. Ja just det, det har jag ju inte ens skrivit om hur det gick. Det tar jag också i veckan.
Så stay tuned hela veckan så ska ni få se på en rejäl uppryckning i bloggen.
KRAM
