O-Z-Z-Y
Jag har så länge jag kan minnas vara oerhört intresserad av rockstjärnelivet. När jag och polarna som små krabater målade ut oss till KISS och uppträdde inför skolan så var jag inte direkt intresserad av vad Paul Stanley egentligen menade med texten bakom Detroit Rock City eller nåt sånt trams. Nej, jag tyckte att det faktum att Gene Simmons legat med 3000+ tjejer och knarkade hutlöst var bland det absolut coolaste som fanns.
Fascinerad. Det var det ordet jag letade efter.
Kanske var det lite därför jag började spela trummor när jag var 8 år. Jag ville också leva det där livet. Stå på scen medan tusentals i publiken bara trånade efter en 8-årig Mäki bakom trummorna. Nja, kanske inte riktigt så men uppleva hela berömmelsedelen och bara vara sådär tvär-jävla-känd. Världens ansikte utåt. Ungefär.
Jag vet inte exakt vad det är med de här typiska rockstjärnehistorierna som jag finner så fascinerande egentligen. Det är väl nog hela livsstilen. Att kunna köpa ett hus för flera miljoner, fylla ett stort rum med kola och bara kunna svandyka ner i det och sniffa runt i en vecka utan att ha ett problem i hela världen. Det intresserar och fascinerar att folk faktiskt gör sånt. Det är nog det där carefree-livet som på nåt sätt är mitt mål i slutändan. Vilket det iofs är för många.
Jag skulle nog inte vara en särskilt bra rockstjärna. Jag skulle nog få storhetsvansinne och knarka ihjäl mig på 2 år. Samtidigt skulle jag hinna köpa saker och göra av med så pass mycket pengar att kommande 4 generationer av min släkt inte skulle kunna betala tillbaka pengarna.
Jag vet inte hur många biografier av folk inom musiken jag egentligen läst igenom. Lemmy, Manson, Nikki Sixx, Mötley Crue, Slash osv osv. När folk pratar om böcker så är det fan alltid Ken Folletts senaste jävla verk eller nåt sånt trams. Visst, jag har läst ett par KF-böcker och en del andra böcker (däribland minst hälften av Stephen Kings alla böcker som skrämde livet ur mig när jag var aningen ynre) men det finns inget som ger mig sånt nöje som att läsa om att Nikki Sixx smyger ut naken i sin trädgård med ett hagelgevär för att skjuta ihjäl alla dvärgar i nazistmundering som egentligen bara finns i hans huvud. För det är ju det det handlar om - att bli underhållen av det man läser. Drar man en parallell till filmens vackra värld så är en Ken Follett-bok låt säga Schindlers List och en utrtypisk rockstjärnebiografi Top Gun.
Så, vilken film är bäst av Schindlers List och Top Gun då? Ja men det är väl alldeles knarkklart att det är Top Gun.
En sak jag längtat länge efter att läsa är Ozzy Osbournes biografi. Han nämns på flera ställen i The Dirt, Lemmys- och Slashs böcker att vara den mest jävla urflippade personen i mannaminne. För några veckor sen släpptes äntligen Boken med stort B som jag längtat så efter att få läsa. Håller på att plöja igenom den nu och tyvärr... så har jag snart läst klart den.
Det har alltid varit något med Ozzy som gjort mig intresserad av honom. Jag kommer ihåg någon gång för en massa år sen när jag lyssnade på en Sabbath-låt och tänkte att världen skulle vara så mycket bättre om alla kunde sjunga som Oz. Hans fantastiska röst och det faktum att jag aldrig sett en så sönderknarkad person är såklart det som alltid gjort mig intresserad. Och ja, man förstår ganska fort varför han är så trasig när man läser boken. En sån som Nikki Sixx var bra mycket värre när han var som värst. En speedball (alltså när man tar kokain och heroin samtidigt) var vardagsmat för honom men Nikki hade en knarkrun som var på kanske 7-8 år eller något sådant. Ozzy höll ju på i årtionden, därav trasig och skakig gubbe som har svårt att prata.
Ett exempel på en enastående jävla röst och en riktigt bra låt:
Kunggubbe.
Fan nu blev jag sugen på att lira trummor. Måste sätta ihop det där rockbandet snart...
Fascinerad. Det var det ordet jag letade efter.
Kanske var det lite därför jag började spela trummor när jag var 8 år. Jag ville också leva det där livet. Stå på scen medan tusentals i publiken bara trånade efter en 8-årig Mäki bakom trummorna. Nja, kanske inte riktigt så men uppleva hela berömmelsedelen och bara vara sådär tvär-jävla-känd. Världens ansikte utåt. Ungefär.
Jag vet inte exakt vad det är med de här typiska rockstjärnehistorierna som jag finner så fascinerande egentligen. Det är väl nog hela livsstilen. Att kunna köpa ett hus för flera miljoner, fylla ett stort rum med kola och bara kunna svandyka ner i det och sniffa runt i en vecka utan att ha ett problem i hela världen. Det intresserar och fascinerar att folk faktiskt gör sånt. Det är nog det där carefree-livet som på nåt sätt är mitt mål i slutändan. Vilket det iofs är för många.
Jag skulle nog inte vara en särskilt bra rockstjärna. Jag skulle nog få storhetsvansinne och knarka ihjäl mig på 2 år. Samtidigt skulle jag hinna köpa saker och göra av med så pass mycket pengar att kommande 4 generationer av min släkt inte skulle kunna betala tillbaka pengarna.
Jag vet inte hur många biografier av folk inom musiken jag egentligen läst igenom. Lemmy, Manson, Nikki Sixx, Mötley Crue, Slash osv osv. När folk pratar om böcker så är det fan alltid Ken Folletts senaste jävla verk eller nåt sånt trams. Visst, jag har läst ett par KF-böcker och en del andra böcker (däribland minst hälften av Stephen Kings alla böcker som skrämde livet ur mig när jag var aningen ynre) men det finns inget som ger mig sånt nöje som att läsa om att Nikki Sixx smyger ut naken i sin trädgård med ett hagelgevär för att skjuta ihjäl alla dvärgar i nazistmundering som egentligen bara finns i hans huvud. För det är ju det det handlar om - att bli underhållen av det man läser. Drar man en parallell till filmens vackra värld så är en Ken Follett-bok låt säga Schindlers List och en utrtypisk rockstjärnebiografi Top Gun.
Så, vilken film är bäst av Schindlers List och Top Gun då? Ja men det är väl alldeles knarkklart att det är Top Gun.
En sak jag längtat länge efter att läsa är Ozzy Osbournes biografi. Han nämns på flera ställen i The Dirt, Lemmys- och Slashs böcker att vara den mest jävla urflippade personen i mannaminne. För några veckor sen släpptes äntligen Boken med stort B som jag längtat så efter att få läsa. Håller på att plöja igenom den nu och tyvärr... så har jag snart läst klart den.
Det har alltid varit något med Ozzy som gjort mig intresserad av honom. Jag kommer ihåg någon gång för en massa år sen när jag lyssnade på en Sabbath-låt och tänkte att världen skulle vara så mycket bättre om alla kunde sjunga som Oz. Hans fantastiska röst och det faktum att jag aldrig sett en så sönderknarkad person är såklart det som alltid gjort mig intresserad. Och ja, man förstår ganska fort varför han är så trasig när man läser boken. En sån som Nikki Sixx var bra mycket värre när han var som värst. En speedball (alltså när man tar kokain och heroin samtidigt) var vardagsmat för honom men Nikki hade en knarkrun som var på kanske 7-8 år eller något sådant. Ozzy höll ju på i årtionden, därav trasig och skakig gubbe som har svårt att prata.
Ett exempel på en enastående jävla röst och en riktigt bra låt:
Kunggubbe.
Fan nu blev jag sugen på att lira trummor. Måste sätta ihop det där rockbandet snart...
Kommentarer
Trackback
