Mancandy :Ppp

Explosions In The Sky. Jag får nästan en varm känsla i hela kroppen bara av att skriva det. Jag upptäckte bandet under mitt första år på gymnasiet. Tror det var i början av 2005. Jag kommer ihåg att det var skivan The Earth Is Not A Cold Dead Place som var min första kärlek med bandet och den skivan som verkligen satte dit mig. Jag fastnade i explosionsklistret, och jag gillar't.

Bandet kör bara instrumentala låtar utan sång och snittlängden på spåren är väl kanske 7-8 minuter ungefär. De är alldeles för okänt för den stora massan, tyvärr. Jag hoppas det blir ändring på det snart. Det är inga låtar du hör på P3 direkt, sannolikt ingen förfest heller. Explosions In The Sky (aaahh) är ett sånt där magiskt band som du ska lyssna på ensam. Ensam i din säng i ett rum med mörk belysning. Med ett par hörlurar på lagom ljudnivå i öronen. Magiskt.

Favoritlåten? Your Hand In Mine, såklart.




:)

Jag har räknat lite grann och kommit fram till att från Mancandys födelse i januari 2008 tills nu så skriver jag ett inlägg var fjärde dag i snitt. Från början måste jag legat på minst ett inlägg varannan dag och nuförtiden blir det ju ungefär ett i veckan. Det är ju inte särskilt bra alls egentligen. Ska det bli skärpning på det då? Nja, jag måste först göra nåt vettigt på dagarna först. Flyttar jag till en annan stad kommer Mancandy säkert bli lite av en dagbok, vilket den iofs blivit lite av med nu på slutet men...

Nä dagbok är ett dåligt ord. Mer resedagbok isåfall. Fasen, jag skulle behövt en ny kamera. Håller på att på riktigt lära mig PS och bilderna på mobilen är ju hyfsat osexiga i såna sammanhang. En systemkamera är nog lite av en overkill. Jag är ju inte direkt nån kille som voltar runt i buskar bara för att få en bra naturbild på en ekorre. Mer att jag trycker upp en kamera i ansiktet på sån och PSar fram alla porer. Japp, det är därför jag lär mig PS. Typ. Inte.

Just nu verkar det luta åt att jag flyttar till Luleå. Skitskumt val men mina medresenärer verkar gilla stan skarpt. Själv så kan jag tycka att det känns lite väl offside med typ 325 mil hem och ytterligare hundra till Stockholm. Men ska man spara pengar kan det säkert vara en bra stad. Sthlm t.ex. skulle aldrig fungera för mig för så hade jag bara sprungit på konserter i tid och otid och druckit 30+ 19-kronorsöl varje helg. Inte särskilt ekonomiskt. Sen gillar jag inte såna där jättestäder heller. Funkar bra i någon dag men sen ledsnar jag. Vet inte riktigt varför. Lagom är bäst, methinks. Funderar dock på att dra ner på tisdag 2 november till huvudstaden och se Alter Bridge men har inte någon att åka med tyvärr så det lär inte bli av. Inte för att det har stoppat mig förr men motivationen finns inte riktigt där atm.


Hade det varit Anthrax, Slayer, Megadeth och Metallica hade det kanske varit en anna sak :D:D:D::D:D:DDLOLOLOELOLEOLE;;D;D;DD;DxDXDxDxDxD:PppPpPppPppP

KJAM!

What a wonderful life,
For as long as you've been at my side,
And I want you to know,
I'll miss you so,
And though our days come to an end,
No, I'll never love like this again

Jag är inte så bra på att uppdatera dig, Mancandy. Du förtjänar egentligen bättre men för tillfället är inte mitt liv så innehållsrikt. Iofs stoppar det inte så många andra från att blogga men jag väljer att inte besudla dig med bilder på mat och sånt trams.

Så, vad har hänt sedan sist? Jag bor numer hos mamma men flyttar redan idag ut och tillbringar de kommande dagarna som katt- och kaninvakt. Undra om man får släppa ut de små liven samtidigt... Känns som katten kan flyga på kaninen. Det kan bli ett ögonblick att minnas och jag kommer helt klart att pröva det.

När man bor hos mamsingen så blir livet så oerhört lätt. Jag behöver knappt lyfta ett finger och jag har blivit så pass bekväm att när hon ropar att jag kan komma med min smutstvätt (Mäki P12) så känns det till och med jobbigt. Det känns lustigt att fråga en fråga som "vad blir det för mat?" när jag inte yttrat de orden på över 6 år. Cheesus.

Ja man blir sannerligen behandlad som en kung här. Nu byter jag detta himmelrike till något annat. Jesper kommer för övrigt hem i helgen, och då vet man att supningen ytterliggare en gång (minst) kommer attackera min gudsskulpterade kropp. Efter helgen så flyttar jag nog igen till MC Hammer. Denna gång ska jag vara snel :PPppPp


Se Machete om ni inte redan gjort det. 2000-talets absolut coolaste jävla film mf.

PiZ !

Till alla dig som tänker använda en sotarmössa på sniskan denna vinter har jag ett råd till; skjut dig själv.

Jag är så oerhört less på att alla hela tiden ska klä sig likadant. Ordet mode kan ju gärna raderas ur ordböckerna. Bara för att nån som Ebba von Sydow (tror jag hon heter) skriver i en stor inför vintern 2010/11-artikel i Aftonbladet att det är så jääävla inne med en död delfin på huvudet i vinter så behöver väl det för fan inte vara snyggt och betyda per automatik att 99% av landets befolkning klär sig så.

Upprinnelsen till detta inlägg är Flashbacks jävla klädsektion. Alla klär sig i pisstråkiga rockar med nån lika tråkig halsduk och en sotarmössa på sniskan på huvudet. Argh. Kan inte bara folk klä sig i vad de tycker är snyggt. Sluta lyssna på andra och köp en metallsvastika och kör upp den i röven om du tycker att det är snyggt.

Inte för att min egen klädstil är oklanderligt opåverkad av alla andra men jag kan iaf säga att jag klär mig i det jag tycker snyggt istället för att klä mig i det folk säger åt mig.




Jag saknar min mustasch :(
Det är nog dags att börja spara ut en ny rackare inför kommande vinter :)

Jag har så länge jag kan minnas vara oerhört intresserad av rockstjärnelivet. När jag och polarna som små krabater målade ut oss till KISS och uppträdde inför skolan så var jag inte direkt intresserad av vad Paul Stanley egentligen menade med texten bakom Detroit Rock City eller nåt sånt trams. Nej, jag tyckte att det faktum att Gene Simmons legat med 3000+ tjejer och knarkade hutlöst var bland det absolut coolaste som fanns.

Fascinerad. Det var det ordet jag letade efter.

Kanske var det lite därför jag började spela trummor när jag var 8 år. Jag ville också leva det där livet. Stå på scen medan tusentals i publiken bara trånade efter en 8-årig Mäki bakom trummorna. Nja, kanske inte riktigt så men uppleva hela berömmelsedelen och bara vara sådär tvär-jävla-känd. Världens ansikte utåt. Ungefär.

Jag vet inte exakt vad det är med de här typiska rockstjärnehistorierna som jag finner så fascinerande egentligen. Det är väl nog hela livsstilen. Att kunna köpa ett hus för flera miljoner, fylla ett stort rum med kola och bara kunna svandyka ner i det och sniffa runt i en vecka utan att ha ett problem i hela världen. Det intresserar och fascinerar att folk faktiskt gör sånt. Det är nog det där carefree-livet som på nåt sätt är mitt mål i slutändan. Vilket det iofs är för många.
Jag skulle nog inte vara en särskilt bra rockstjärna. Jag skulle nog få storhetsvansinne och knarka ihjäl mig på 2 år. Samtidigt skulle jag hinna köpa saker och göra av med så pass mycket pengar att kommande 4 generationer av min släkt inte skulle kunna betala tillbaka pengarna.

Jag vet inte hur många biografier av folk inom musiken jag egentligen läst igenom. Lemmy, Manson, Nikki Sixx, Mötley Crue, Slash osv osv. När folk pratar om böcker så är det fan alltid Ken Folletts senaste jävla verk eller nåt sånt trams. Visst, jag har läst ett par KF-böcker och en del andra böcker (däribland minst hälften av Stephen Kings alla böcker som skrämde livet ur mig när jag var aningen ynre) men det finns inget som ger mig sånt nöje som att läsa om att Nikki Sixx smyger ut naken i sin trädgård med ett hagelgevär för att skjuta ihjäl alla dvärgar i nazistmundering som egentligen bara finns i hans huvud. För det är ju det det handlar om - att bli underhållen av det man läser. Drar man en parallell till filmens vackra värld så är en Ken Follett-bok låt säga Schindlers List och en utrtypisk rockstjärnebiografi Top Gun.

Så, vilken film är bäst av Schindlers List och Top Gun då? Ja men det är väl alldeles knarkklart att det är Top Gun.

En sak jag längtat länge efter att läsa är Ozzy Osbournes biografi. Han nämns på flera ställen i The Dirt, Lemmys- och Slashs böcker att vara den mest jävla urflippade personen i mannaminne. För några veckor sen släpptes äntligen Boken med stort B som jag längtat så efter att få läsa. Håller på att plöja igenom den nu och tyvärr... så har jag snart läst klart den.

Det har alltid varit något med Ozzy som gjort mig intresserad av honom. Jag kommer ihåg någon gång för en massa år sen när jag lyssnade på en Sabbath-låt och tänkte att världen skulle vara så mycket bättre om alla kunde sjunga som Oz. Hans fantastiska röst och det faktum att jag aldrig sett en så sönderknarkad person är såklart det som alltid gjort mig intresserad. Och ja, man förstår ganska fort varför han är så trasig när man läser boken. En sån som Nikki Sixx var bra mycket värre när han var som värst. En speedball (alltså när man tar kokain och heroin samtidigt) var vardagsmat för honom men Nikki hade en knarkrun som var på kanske 7-8 år eller något sådant. Ozzy höll ju på i årtionden, därav trasig och skakig gubbe som har svårt att prata.

Ett exempel på en enastående jävla röst och en riktigt bra låt:



Kunggubbe.

Fan nu blev jag sugen på att lira trummor. Måste sätta ihop det där rockbandet snart...

Alter Bridge släpper en ny skiva om cirka en vecka men redan nu har den läckt. ABIII heter den. Riktigt, riktigt bra. Måste lyssna genom den ett par gånger till för att kunna skriva en rättvis recension, som såklart dyker upp här på bloggen senare.

Låten här uppe är menad som en ode till de döda och får mig att tänka på momma och moffa :)
Jag saknar dem oerhört mycket

Hej!

Två saker;

1. Vi har fixat en Norge-blogg som kommer uppdateras rätt flitigt och säkerligen bjuda på en del skratt. Läs mer här: http://intedemdarjavlarna.blogg.se/

2. Jag saknar Emelie något oerhört.

Bloggen kommer uppdateras bra mycket mer flitigt när man kommit in i vardagen här.

Kram kram :)