Times like these
Jag skulle vilja säga att jag sitter i ett fängelse. Ett svenskt fängelse. För det är inte riktigt lika illa som att sitta i USA. Att sitta i fängelse i Sverige är ungefär som att vara fri. Men samtidigt, den biten med att vara inspärrad i sin cell x antal timmar om dagen kan liknas mycket med min livssituation. Jag bor ute i förorten och har ingen bil och vääääldigt långt till mina vänner. Jag har nån sorts spärr i hjärnan som i princip förbjuder mig att ta bussen någonstans. För mig förknippas bussåkning med fattiglappar och WT. Jo, jag vet att det låter konstigt att jag resonerar så eftersom det inte stämmer. Men grejen är den att jag åkt bil i flera år nu och kan inte minnas sist jag tog bussen nånstans. Jag är äckligt lat. Sorry alla ni bussåkare. Jag är på intet sätt bättre än er, det är bara det att jag tror det. Jag är äckligt lat och dum i huvet. Bra kombo.
Nädå, jag är en fullt frisk människa bara det att min nuvarande livssituation gör mig snudd på galen. På riktigt. Masspsykos incoming. Inte konstigt att typ 99% av alla som suttit i fängelse börjar med brott när de kommer ut. Man blir ju insane.
En sak till jag tänkt på här i min cell är själva epitetet singel. Varför skulle någon någonsin vilja vara singel? Vad tjänar man på det? Många snackar om att känslan att vara fri när man är singel (alltså den direkta motsvarigheten mot det jag känner atm) men inte heller det förstår jag. Vad är det så bra med att känna att man kan gå hem med en tjej efter krogen? Vad är ytligt sex och ångest dagen efter jämfört med någon man kan gå hem till och kärleksmysa. Kärleksmysa kom jag på nu. Ett fint ord. Jag vet inte riktigt vad jag menar med det. Jag kan förstå de som hamnat i värdelösa förhållanden där de inte kan tex åka på festival en halv vecka utan att få en massa skit för det att de vill vara fria kanske. Men har man ett bra förhållande är ju sånt inga problem. Beh...
Aja, moving on. Även fast jag har skrivit ett emo-inlägg hittills så ser jag ändå ljuset på tunneln. Hade jag inte sett det ljuset hade jag nog börjat googla hur man knyter en sån där hänga-sig-knut. Jag flyttar upp till Luleå 6 december. Jag och två kära vänner har fått en lägenhet i nån förort. En fyra på 100kvm ungefär. Det känns som en riktigt succé. Kanske mest eftersom de två jag flyttar med betraktar jag utan tvekan som mina två bästa vänner och två som jag vet aldrig sviker mig. Visst kanske de kommer bli lite tjafs och sånt där uppe men det handlar bara om luv. Bromance. Det bästa av allt är att vi tre är så pass likasinnade. Det kan bli ruggigt bra det här. Jag röstar för att vi ska inreda lägenheten som skit. Att verkligen plocka in allt rat vi hittar. Men de andra två verkar lite mer emot det. Iaf mitt rum ska täckas med allt jag hittar på väggarna. Ungkarlslägenhet ftw!
Fram tills dess handlar det om att fördriva dagarna. Som jag skrivit tidigare håller jag på att lära mig PS men jag måste göra nåt mer känner jag. Skaffa mig någon ny hobby. Eller nåt. Börja släktforska. Recensera saker kanske? Ja, varför inte. Sånt är ju faktiskt kul. Jag får nog börja musikblogga mera med. Ja, så får det bli.
Jag bor med dvärgar
Nädå, jag är en fullt frisk människa bara det att min nuvarande livssituation gör mig snudd på galen. På riktigt. Masspsykos incoming. Inte konstigt att typ 99% av alla som suttit i fängelse börjar med brott när de kommer ut. Man blir ju insane.
En sak till jag tänkt på här i min cell är själva epitetet singel. Varför skulle någon någonsin vilja vara singel? Vad tjänar man på det? Många snackar om att känslan att vara fri när man är singel (alltså den direkta motsvarigheten mot det jag känner atm) men inte heller det förstår jag. Vad är det så bra med att känna att man kan gå hem med en tjej efter krogen? Vad är ytligt sex och ångest dagen efter jämfört med någon man kan gå hem till och kärleksmysa. Kärleksmysa kom jag på nu. Ett fint ord. Jag vet inte riktigt vad jag menar med det. Jag kan förstå de som hamnat i värdelösa förhållanden där de inte kan tex åka på festival en halv vecka utan att få en massa skit för det att de vill vara fria kanske. Men har man ett bra förhållande är ju sånt inga problem. Beh...
Aja, moving on. Även fast jag har skrivit ett emo-inlägg hittills så ser jag ändå ljuset på tunneln. Hade jag inte sett det ljuset hade jag nog börjat googla hur man knyter en sån där hänga-sig-knut. Jag flyttar upp till Luleå 6 december. Jag och två kära vänner har fått en lägenhet i nån förort. En fyra på 100kvm ungefär. Det känns som en riktigt succé. Kanske mest eftersom de två jag flyttar med betraktar jag utan tvekan som mina två bästa vänner och två som jag vet aldrig sviker mig. Visst kanske de kommer bli lite tjafs och sånt där uppe men det handlar bara om luv. Bromance. Det bästa av allt är att vi tre är så pass likasinnade. Det kan bli ruggigt bra det här. Jag röstar för att vi ska inreda lägenheten som skit. Att verkligen plocka in allt rat vi hittar. Men de andra två verkar lite mer emot det. Iaf mitt rum ska täckas med allt jag hittar på väggarna. Ungkarlslägenhet ftw!
Fram tills dess handlar det om att fördriva dagarna. Som jag skrivit tidigare håller jag på att lära mig PS men jag måste göra nåt mer känner jag. Skaffa mig någon ny hobby. Eller nåt. Börja släktforska. Recensera saker kanske? Ja, varför inte. Sånt är ju faktiskt kul. Jag får nog börja musikblogga mera med. Ja, så får det bli.
Jag bor med dvärgar
Kommentarer
Trackback
