Shawn Carter
Tänkte köra ännu en sån där skön bloggvecka där det kommer MINST ett inlägg per dag här på Mancandy. Vissa blir kanske som de senaste inläggen här med en coeel bild och en djup text, andra kanske blir som det här inlägget. Lite mer text - lite mer personligt.
Jag var på Peace and Love för två veckor sedan. Tänker inte gå in på själva festivalen och hur den var utan snarare en artist. En akt. Jay-Z.
När jag stod och väntade på att Jay skulle entra scenen så kom en stor klocka upp på duken bakom scenen som visade 10 minuter och började räkna ner. Stort jubel utbröt såklart eftersom alla visste att om 10 minuter står kanske världens största hip hop-artist på scen. Samtidigt började man spela en låt med Tupac.
Jag är uppväxt med Tupac. Jag kommer ihåg att brorsan hade skivan All Eyez On Me, som kom 1996. Hur många gånger jag lyssnat på den (iofs två skivor men jag ser det som en) har jag ingen aning om. Jag lyssnar fortfarande nästan dagligen på honom och jag kan tacka Tupac och hans musik för mitt stora hip hop-intresse och antagligen mitt stora musikintresse överhuvudtaget.
När man står och väntar på Jay-Z och de blastar Tupac i högtalarna (till nästan bara mitt jubel för övrigt) så känns inte den kommande konserten så ball alls. Mycket har nog med att göra att jag inte är uppväxt med Jay på samma sätt. Men samtidigt har jag haft väldigt svårt för hans musik egentligen ända sedan han släppte Reasonable Doubt 1996. Jag lyssnade inte på den då den kom utan det var först ett par efter som jag upptäckte honom. Än idag tycker jag att den skivan är den enda riktigt grymma han släppt.
Jay-Z 2010 och Jay-Z 1996 är nästan motsatserna till varandra. Det finns ingenting bättre än äkta hip hop. Musik från hjärtat. Från själen. Reasonable Doubt är ett mästerverk som kommer direkt från hjärtat från en kille uppväxt på de tuffare delarna av New York. Sedan dess har han gjort en hel del bra musik, men inte samma sorts musik. Det är en stor skillnad.
Näst på tur efter Tupac-låten var ingen annan än Biggie Smalls. En kille som jag inte kan eller kunnat ha identifiera mig som på samma sätt med Tupac men gjorde under sin livstid nästan lika bra musik. Biggie och Pac är två genier vars liv speglades i deras texter och musik och var så äkta man kunde bli. Rå hip hop, ofta med hårda, tunga beats som berättade historier om hur hemskt livet kunde vara, men kunde även berätta om hur pass härligt livet kunde vara och vad de tyckte för sina närmaste. Dear Mama av Tupac är en av mina favoritlåtar genom alla tider, mycket för att jag kunna känna igen mig själv och främst min mor i låten. Det är också en sorts rå sanning som berättades på bästa möjliga sätt.
Det var ungefär nu, med cirka 3-4 minuter kvar till Jay, som jag började inse att jag aldrig brytt mig mindre om en konsert. För mig har Jay känts som en enda stor produkt de senaste 10 åren vars musikinriktning och texter nästan sönderpräglats av utomstående som vill tjäna pengar. Han själv är dock ingen dumbom och vet hur man tjänar pengar men med facit i hand har han fått offrat det som en gång var äkta för att tjäna sina slantar. Det är trist.
Det var ingen mindre än Big L som upptäckte Jay. Det var Big L som såg till att Jay fick uppmärksamhet. Big L var på väg att bli världens största stjärna och varför inte låta världen upptäcka Jay-Zs strålande talang när han ändå var i the limelight, liksom. Big L gjorde samma sorts råa, äkta hip hop som Biggie och Pac gjorde under samma era.
Alla tre blev mördade. Och jag undrar vart Jay hade vart i livet om det inte vore för Big L. Och jag undrar främst - hur hade hans musik låtit?
Jag gick efter 5 låtar på Jays konsert. Det fick räcka.
Jag var på Peace and Love för två veckor sedan. Tänker inte gå in på själva festivalen och hur den var utan snarare en artist. En akt. Jay-Z.
När jag stod och väntade på att Jay skulle entra scenen så kom en stor klocka upp på duken bakom scenen som visade 10 minuter och började räkna ner. Stort jubel utbröt såklart eftersom alla visste att om 10 minuter står kanske världens största hip hop-artist på scen. Samtidigt började man spela en låt med Tupac.
Jag är uppväxt med Tupac. Jag kommer ihåg att brorsan hade skivan All Eyez On Me, som kom 1996. Hur många gånger jag lyssnat på den (iofs två skivor men jag ser det som en) har jag ingen aning om. Jag lyssnar fortfarande nästan dagligen på honom och jag kan tacka Tupac och hans musik för mitt stora hip hop-intresse och antagligen mitt stora musikintresse överhuvudtaget.
När man står och väntar på Jay-Z och de blastar Tupac i högtalarna (till nästan bara mitt jubel för övrigt) så känns inte den kommande konserten så ball alls. Mycket har nog med att göra att jag inte är uppväxt med Jay på samma sätt. Men samtidigt har jag haft väldigt svårt för hans musik egentligen ända sedan han släppte Reasonable Doubt 1996. Jag lyssnade inte på den då den kom utan det var först ett par efter som jag upptäckte honom. Än idag tycker jag att den skivan är den enda riktigt grymma han släppt.
Jay-Z 2010 och Jay-Z 1996 är nästan motsatserna till varandra. Det finns ingenting bättre än äkta hip hop. Musik från hjärtat. Från själen. Reasonable Doubt är ett mästerverk som kommer direkt från hjärtat från en kille uppväxt på de tuffare delarna av New York. Sedan dess har han gjort en hel del bra musik, men inte samma sorts musik. Det är en stor skillnad.
Näst på tur efter Tupac-låten var ingen annan än Biggie Smalls. En kille som jag inte kan eller kunnat ha identifiera mig som på samma sätt med Tupac men gjorde under sin livstid nästan lika bra musik. Biggie och Pac är två genier vars liv speglades i deras texter och musik och var så äkta man kunde bli. Rå hip hop, ofta med hårda, tunga beats som berättade historier om hur hemskt livet kunde vara, men kunde även berätta om hur pass härligt livet kunde vara och vad de tyckte för sina närmaste. Dear Mama av Tupac är en av mina favoritlåtar genom alla tider, mycket för att jag kunna känna igen mig själv och främst min mor i låten. Det är också en sorts rå sanning som berättades på bästa möjliga sätt.
Det var ungefär nu, med cirka 3-4 minuter kvar till Jay, som jag började inse att jag aldrig brytt mig mindre om en konsert. För mig har Jay känts som en enda stor produkt de senaste 10 åren vars musikinriktning och texter nästan sönderpräglats av utomstående som vill tjäna pengar. Han själv är dock ingen dumbom och vet hur man tjänar pengar men med facit i hand har han fått offrat det som en gång var äkta för att tjäna sina slantar. Det är trist.
Det var ingen mindre än Big L som upptäckte Jay. Det var Big L som såg till att Jay fick uppmärksamhet. Big L var på väg att bli världens största stjärna och varför inte låta världen upptäcka Jay-Zs strålande talang när han ändå var i the limelight, liksom. Big L gjorde samma sorts råa, äkta hip hop som Biggie och Pac gjorde under samma era.
Alla tre blev mördade. Och jag undrar vart Jay hade vart i livet om det inte vore för Big L. Och jag undrar främst - hur hade hans musik låtit?
Jag gick efter 5 låtar på Jays konsert. Det fick räcka.
Kommentarer
Trackback
