Tankar
Det är dagar som dessa jag inbillar mig själv att jag borde skriva blogg. Dagar som är ofantligt innehållslösa. Kortfattat så har jag idag jobbat och inte gjort någonting mer. Sen jag kom hem från jobbet har jag lagat mat och bara suttit framför datorn. TVn slog jag av för flera timmar sedan. Den är inte ens varm längre.
Jag förstår ändå inte varför jag inbillar mig själv att skriva blogg när jag har "tråkigt". Jag har inte tråkigt. Inte på långa vägar. Precis som vanligt när jag sitter framför datorn i flera timmar upptäcker jag hela tiden nya artister och musik. Helt omedvetet. Utan att jag tänker på det så söker jag hela tiden upp ny musik. Kan man kalla det för en stark sida? Då gör jag det. Ingenting jag skriver i jobbansökningar kanske.
Det finns dagar jag undrar om jag inte skulle blivit journalist trots allt. Men jag orkar inte. Jag orkar inte ta tag i allt som krävs. Ace'a högskoleprovet, söka in på journalisthögskola. Jag vet bara hur det skulle bli. Skulle inte Aftonbladets nöjessektion ringa upp mig och be mig recensera skivor, TV-spel eller skriva fotbollskrönikor så skulle jag inte bli något inom yrket.
Min penna är för sval för det.
Jag inser alltid när jag tänker i dessa banor att jag innerst inne inte ens vill bli journalist. Flera lärare genom hela skolgången sade åt mig att jag skulle bli det. Och då skulle jag så klart vara tvärtemot. Precis som jag är idag. Jag vet att min ambition och hunger inom jobbet fort skulle skina igenom och jag skulle säkerligen jobba 15+ år på Länstidningen och hata mitt jobb och liv. Gräma mig över allt jag missade i livet och antagligen försöka leva ut livet jag aldrig hade genom mitt/mina barn. Om jag nånsin får en liten krabat.
Jag är i mångt och mycket dubbelmoralens konung. Sågar ofta andras smak i något men sitter bara en kort stund senare och lyssnar på den låten på Spotify eller kollar upp det där Youtube-klippet som alla pratar om men jag inte sett, men har självfallet ändå tokdissat det. Eftersom jag inte sett det. Då är det inte bra.
Har jag inte hört låten är den inte bra.
Har jag inte sett filmen eller serien suger den.
Har jag inte hört talas om artisten suger den.
Har jag inte druckit ölen så smakar den illa.
Har jag inte varit på den platsen suger den.
Jag fattar inte varför jag gör sådär. Det bara blir så. Jag menar det egentligen inte. Eller jo, jag fattar nog varför. Jag vill vara så pass originell som möjligt. Jag inbillar mig nog att vara originell är the shit. Det är coolt. Jag gör alltid mitt bästa för att vara den där som gräver upp det nya, coola och visa upp för andra. Just det grävandet har ingenting med min musikjakt att göra utan just den biten handlar väl mer om jag exempelvis ger mig ut på Youtube för att hitta ett nytt, hysteriskt klipp att visa allmänheten.
Jävligt coolt att göra så. Fan vad originell jag är.
När jag skriver det här inser jag faktiskt att det hela handlar om att bli socialt accepterad. Självfallet blir jag det utan att springa runt på Internet och leta lustigheter men min sociala status växer om jag är den där personen som visar ett superroligt klipp på en förfest eftersom man tycks då vara rolig, och ordet om klippet och mig sprider sig.
"Fan kolla det här klippet. Det här visade Mäki mig och det är så jävla bra!", kanske det låter på en förfest nästa helg. Och vips så ringer min telefon för att bli inbjuden till en förfest eftersom jag är "så jävla rolig".
Allt det här är såklart oerhört hypotetiskt men you get the picture. Det var inte alls meningen att det här skulle bli ett Youtube-inlägg men själva bilden som målas upp har en tes som är sund, om jag får säga det själv.
Eftersom jag tidigare nämnde lite grann om att bli pappa kan jag spinna vidare på det. Jag vill bli pappa i dagsläget på fel grunder. Jag vill bli pappa nu enbart för att jag vill se hur mitt barn skulle se ut. Rätt skruvat va? Jag har såklart inte seriösa tankar på att skaffa en Mäki Jr. men det skulle vara...intressant. Jag ska bli pappa först när jag gjort världen, skaffat mig en bra utbildning och skaffat mig ett bra jobb. Så borde alla göra. Kommer det bli så för mig? Jag önskar jag visste.
Jag är säker på att jag kommer bli en bra far. Jag har räknat ut att det kommer vara ganska enkelt. I varje situation där min instinkt inte säger åt mig att göra utan jag får tänka så vet jag redan nu hur jag ska göra. Jag ska tänka på hur min far skulle ha agerat. Och därefter göra exakt tvärtom. Man kan säga att jag ogillar min far.
Min far har aldrig brytt sig om sina barn. Inte så som en far bör göra. I mina första 16 år så var jag hos min far varannan helg. Dessa helger bestod av att han kom och hämtade mig, lämnade mig vid hans lägenhetsport och gav mig 100-200 kr i handen med orden "vi ses på söndag". Då skjutsade han hem mig. Och det värsta är att jag inte ens överdriver.
När jag pratar om min far med mina vänner och liknande så skrattar de bara när jag säger att jag inte tycker om honom. De skulle aldrig förstå eftersom precis alla jag känner har en bra far. De vet inte hur det är. Likt jag aldrig skulle förstå om någon inte skulle tycka om sin mamma.
Min mamma är en ängel. Hon slet väldigt ont i många år för att ha råd med att uppfostra tre barn på egen hand. Hon är min hjälte, och jag känner hur jag blir tårögd bara av att skriva det här. Ord räcker inte till för att säga hur mycket hon betyder för mig, och jag känner mig stolt över mig själv att jag inte drar mig för en sekund att säga till mamma hur mycket jag älskar henne. Det säger jag med jämna mellanrum.
Det gör mig oerhört glad över att mamma idag har det så gott ställt och lever ett lyckligt liv. Älskade mamma.
Jag ska snart skaffa mig en mamma-tatuering. Hon gillar inte att sina söner ska befläcka sina kroppar tatueringar men en sån tatuering kan inte ens hon klaga på. Jag måste dock grubbla vidare på hur den ska se ut.
Mancandy är en blogg med flera ansikten, och dagens ansikte, Mr Serious, visas sällan. Men det är någonting med bäcksvart himmel och regn slåendes på fönsterbrädan som får mig att börja grubbla, tycka och tänka om allt.
Det var nog en bra dag att skriva blogg trots allt.
Jag förstår ändå inte varför jag inbillar mig själv att skriva blogg när jag har "tråkigt". Jag har inte tråkigt. Inte på långa vägar. Precis som vanligt när jag sitter framför datorn i flera timmar upptäcker jag hela tiden nya artister och musik. Helt omedvetet. Utan att jag tänker på det så söker jag hela tiden upp ny musik. Kan man kalla det för en stark sida? Då gör jag det. Ingenting jag skriver i jobbansökningar kanske.
Det finns dagar jag undrar om jag inte skulle blivit journalist trots allt. Men jag orkar inte. Jag orkar inte ta tag i allt som krävs. Ace'a högskoleprovet, söka in på journalisthögskola. Jag vet bara hur det skulle bli. Skulle inte Aftonbladets nöjessektion ringa upp mig och be mig recensera skivor, TV-spel eller skriva fotbollskrönikor så skulle jag inte bli något inom yrket.
Min penna är för sval för det.
Jag inser alltid när jag tänker i dessa banor att jag innerst inne inte ens vill bli journalist. Flera lärare genom hela skolgången sade åt mig att jag skulle bli det. Och då skulle jag så klart vara tvärtemot. Precis som jag är idag. Jag vet att min ambition och hunger inom jobbet fort skulle skina igenom och jag skulle säkerligen jobba 15+ år på Länstidningen och hata mitt jobb och liv. Gräma mig över allt jag missade i livet och antagligen försöka leva ut livet jag aldrig hade genom mitt/mina barn. Om jag nånsin får en liten krabat.
Jag är i mångt och mycket dubbelmoralens konung. Sågar ofta andras smak i något men sitter bara en kort stund senare och lyssnar på den låten på Spotify eller kollar upp det där Youtube-klippet som alla pratar om men jag inte sett, men har självfallet ändå tokdissat det. Eftersom jag inte sett det. Då är det inte bra.
Har jag inte hört låten är den inte bra.
Har jag inte sett filmen eller serien suger den.
Har jag inte hört talas om artisten suger den.
Har jag inte druckit ölen så smakar den illa.
Har jag inte varit på den platsen suger den.
Jag fattar inte varför jag gör sådär. Det bara blir så. Jag menar det egentligen inte. Eller jo, jag fattar nog varför. Jag vill vara så pass originell som möjligt. Jag inbillar mig nog att vara originell är the shit. Det är coolt. Jag gör alltid mitt bästa för att vara den där som gräver upp det nya, coola och visa upp för andra. Just det grävandet har ingenting med min musikjakt att göra utan just den biten handlar väl mer om jag exempelvis ger mig ut på Youtube för att hitta ett nytt, hysteriskt klipp att visa allmänheten.
Jävligt coolt att göra så. Fan vad originell jag är.
När jag skriver det här inser jag faktiskt att det hela handlar om att bli socialt accepterad. Självfallet blir jag det utan att springa runt på Internet och leta lustigheter men min sociala status växer om jag är den där personen som visar ett superroligt klipp på en förfest eftersom man tycks då vara rolig, och ordet om klippet och mig sprider sig.
"Fan kolla det här klippet. Det här visade Mäki mig och det är så jävla bra!", kanske det låter på en förfest nästa helg. Och vips så ringer min telefon för att bli inbjuden till en förfest eftersom jag är "så jävla rolig".
Allt det här är såklart oerhört hypotetiskt men you get the picture. Det var inte alls meningen att det här skulle bli ett Youtube-inlägg men själva bilden som målas upp har en tes som är sund, om jag får säga det själv.
Eftersom jag tidigare nämnde lite grann om att bli pappa kan jag spinna vidare på det. Jag vill bli pappa i dagsläget på fel grunder. Jag vill bli pappa nu enbart för att jag vill se hur mitt barn skulle se ut. Rätt skruvat va? Jag har såklart inte seriösa tankar på att skaffa en Mäki Jr. men det skulle vara...intressant. Jag ska bli pappa först när jag gjort världen, skaffat mig en bra utbildning och skaffat mig ett bra jobb. Så borde alla göra. Kommer det bli så för mig? Jag önskar jag visste.
Jag är säker på att jag kommer bli en bra far. Jag har räknat ut att det kommer vara ganska enkelt. I varje situation där min instinkt inte säger åt mig att göra utan jag får tänka så vet jag redan nu hur jag ska göra. Jag ska tänka på hur min far skulle ha agerat. Och därefter göra exakt tvärtom. Man kan säga att jag ogillar min far.
Min far har aldrig brytt sig om sina barn. Inte så som en far bör göra. I mina första 16 år så var jag hos min far varannan helg. Dessa helger bestod av att han kom och hämtade mig, lämnade mig vid hans lägenhetsport och gav mig 100-200 kr i handen med orden "vi ses på söndag". Då skjutsade han hem mig. Och det värsta är att jag inte ens överdriver.
När jag pratar om min far med mina vänner och liknande så skrattar de bara när jag säger att jag inte tycker om honom. De skulle aldrig förstå eftersom precis alla jag känner har en bra far. De vet inte hur det är. Likt jag aldrig skulle förstå om någon inte skulle tycka om sin mamma.
Min mamma är en ängel. Hon slet väldigt ont i många år för att ha råd med att uppfostra tre barn på egen hand. Hon är min hjälte, och jag känner hur jag blir tårögd bara av att skriva det här. Ord räcker inte till för att säga hur mycket hon betyder för mig, och jag känner mig stolt över mig själv att jag inte drar mig för en sekund att säga till mamma hur mycket jag älskar henne. Det säger jag med jämna mellanrum.
Det gör mig oerhört glad över att mamma idag har det så gott ställt och lever ett lyckligt liv. Älskade mamma.
Jag ska snart skaffa mig en mamma-tatuering. Hon gillar inte att sina söner ska befläcka sina kroppar tatueringar men en sån tatuering kan inte ens hon klaga på. Jag måste dock grubbla vidare på hur den ska se ut.
Mancandy är en blogg med flera ansikten, och dagens ansikte, Mr Serious, visas sällan. Men det är någonting med bäcksvart himmel och regn slåendes på fönsterbrädan som får mig att börja grubbla, tycka och tänka om allt.
Det var nog en bra dag att skriva blogg trots allt.
Kommentarer
Postat av: Sandra
<3
Trackback
