Lejonkungen
Lägga ner Mancandy? Snälla nån. Det är inte första gången i min bloggkärriär jag har hotat med att lägga ner denna goding. Det är bara lies. All lies. Det är lite som ett skrik på uppmärksamhet. Lite som "Hej, kommentera denna blogg. Jag skriver ju bara bättre än författare och ingen verkar bry sig". Ungefär så. Men det är över nu. Jag kommer fortsätta hälla min oändliga kärlek ner i dig, Mancandy. Så kära blogg, och läsare för den delen, frukta ej. Mancandy kommer eventuellt läggas ner när bloggar börjar kosta eller liknande. Men då kommer jag nog övergå till att bli författare istället så egentligen har ni en livstid av mitt material. Med lite tur. Ja.
Nu vidare till ett ämne som ligger mig nära hjärtat. Kanske närmare än något annat här i världen. Ett ämne jag skrivit om förr. Flera gånger. Flera hundra gånger. Musik.
Så länge jag kan komma ihåg har jag vart intresserad av musik. Jag har inget sånt där minne om musik som folk verkar ha om mycket här i livet. Jag tycker alla verkar komma ihåg exakt när de gjorde saker och ting för första gången. Ofta man läser "åååhhh jag kommer ihåg så väl när jag var 4 veckor gammal och åt glass för första gången". Jag kommer väl inte ihåg när jag lyssnade på musik för första gången. Ingen normal människa kommer ihåg såna saker. Jag tror folk bara ljuger.
Det tidigaste minne av musik jag har är väl att jag alltid hade några kassettband som jag satt och spelade på nåns stereo (mammas?). Vill komma ihåg att det var en del Iron Maiden och en hel del KISS. Satt även en hel del hemma hos min kusin och studerade omslagen till båda "Use Your Illusion"-skivorna av Guns N' Roses och tyckte de två var galet coola. Antagligen lyssnade jag även på skivorna. Men det kommer jag inte ihåg. Antagligen tyckte jag redan då att Guns N' Roses sög.
Jag undra just om mamma sitter på några musikanekdoter gällande mig. Nästan så jag måste fråga henne om det.
Jag har alltså vart intresserad länge. Absoluta favoritgruppen hette KISS. Men det borde ju alla kunna förstå. Inte för att jag skäms över det såhär i efterhand då dom har några låtar som fortfarande är galet bra men det var det där sminket alltså. Sminket med capital S. Fan vad coola dom var. Jag och tre polare uppträdde till och med som KISS när vi gick i typ andra eller tredje klass. Eftersom jag alltid vart intresserad av att spela trummor så var jag tyvärr tvungen att vara Peter Criss. Ingen vill vara Peter Criss. Han var den enda som inte var coolt sminkad. Såg ut som en katt. Skitsamma - våra konserter ägde ändå. De andra 3 hade på sig en varsin trägitarr som vägde kanske 30 kg styck. Jag satt bakom ett par stolar och lekte att de var trummor. Sen spelade vi upp nån KISS-låt och mimade. Måste vart grymma konserter.
Fan vad man fick ligga efter alltså.
Men vart vill jag komma med att jag berättar hela min musikaliska bakgrund? Jo, jag kan nämligen allt om musik. Nej, inte allt. Men väldigt mycket. Mer än medel-svensson och antagligen mest i Sverige. Och världen för den delen. Vilket tar oss vidare till nästa punkt.
Alla vet vilka Mötley Crüe är. Så enkelt är det bara. Om inte annat så har iaf jag alltid vetat vilka dem är. Ibland har jag perioder där jag lyssnar på glamrock (har inte alla?) och där faller Mötley självklart ner i facket. Låtar som "Kickstart My Heart", "Shout At The Devil" och "Girls, Girls, Girls" har nog alla hört. Eller kanske inte alla men iaf jag. Och dom är ju klassiker. Det jag visste för ca en månad sen om Mötley är samma sak jag alltid vetat. Guden Tommy Lee spelar trummor, Vince Neil var den blonda killen med falsetton och de hade en basist som hette Nikki och en gitarrist med namn Mick (okej, här kanske jag börjar veta mer än medel-svensson men nu vet ni varför jag kan mer än dig iaf) och att antingen Nikki eller Mick lidit av nån jäkla sjukdom som jag inte kan brytt mig mindre om. Grejen är den att jag aldrig brytt mig så mycket om Mötley för de aldrig riktigt haft nån musik som tilltalar mig sådär värst mycket. Och det har dem fortfarande inte. Men...
...För ett par veckor sedan började jag läsa deras biografi "The Dirt". Jo, jag vet att den kom ut för ca 8 år sedan och jag är galet efter men up yours. Vad ska man säga om boken? Galen. Helt galen. Alla som inte läst den borde göra det. Helt sjuka liv de levt. Det får en att vilja köpa en tidsmaskin från Claes Ohlson och åka tillbaka till början av 80-talet. Kort och gott så handlar boken om deras road to success och allt som hör till när de står på toppen. Sprit, kvinnor och inte minst droger. För en rockstjärnswannabe som Mäki så är det väldigt skoj att läsa. Det får mig att vilja ta upp trummandet igen och försöka gå i Tommys fotspår. Men det kan vara lite svårt. Typ 30 år för sen bara. För när allt kommer till kritan - vem fan vill inte knarka så mycket man bara kan egentligen? Ja precis.
Det räcker med att kolla in den där bilden för att förstå att de levde drömmen. Egentligen.
Har läst Dave Grohls biografi förut och i och med att jag läst denna så tror jag faktiskt att jag ska gå och köpa ett par till. Kanske den där Jenna Jameson-boken. Lemmys från Motorhead verkar också bra. Får spana in vad som finns.
Känner nu att om jag skriver ännu mer så har jag förbrukat mitt blogg-behov för en vecka och det vill ju ingen av mina läsare. Så. Jag nöjer mig bara med att förklara rubriken:
Lejonkungen
Förklaring: När man kommer i sin egen hand och ser till så att en annan person sitter vänd mot en själv, så tar man fram sin hand och stryker i personens panna samtidigt som man säger Simba.
Tänkte pröva den här nån dag inom en snar framtid. Watch out.
Kram (c:
Nu vidare till ett ämne som ligger mig nära hjärtat. Kanske närmare än något annat här i världen. Ett ämne jag skrivit om förr. Flera gånger. Flera hundra gånger. Musik.
Så länge jag kan komma ihåg har jag vart intresserad av musik. Jag har inget sånt där minne om musik som folk verkar ha om mycket här i livet. Jag tycker alla verkar komma ihåg exakt när de gjorde saker och ting för första gången. Ofta man läser "åååhhh jag kommer ihåg så väl när jag var 4 veckor gammal och åt glass för första gången". Jag kommer väl inte ihåg när jag lyssnade på musik för första gången. Ingen normal människa kommer ihåg såna saker. Jag tror folk bara ljuger.
Det tidigaste minne av musik jag har är väl att jag alltid hade några kassettband som jag satt och spelade på nåns stereo (mammas?). Vill komma ihåg att det var en del Iron Maiden och en hel del KISS. Satt även en hel del hemma hos min kusin och studerade omslagen till båda "Use Your Illusion"-skivorna av Guns N' Roses och tyckte de två var galet coola. Antagligen lyssnade jag även på skivorna. Men det kommer jag inte ihåg. Antagligen tyckte jag redan då att Guns N' Roses sög.
Jag undra just om mamma sitter på några musikanekdoter gällande mig. Nästan så jag måste fråga henne om det.
Jag har alltså vart intresserad länge. Absoluta favoritgruppen hette KISS. Men det borde ju alla kunna förstå. Inte för att jag skäms över det såhär i efterhand då dom har några låtar som fortfarande är galet bra men det var det där sminket alltså. Sminket med capital S. Fan vad coola dom var. Jag och tre polare uppträdde till och med som KISS när vi gick i typ andra eller tredje klass. Eftersom jag alltid vart intresserad av att spela trummor så var jag tyvärr tvungen att vara Peter Criss. Ingen vill vara Peter Criss. Han var den enda som inte var coolt sminkad. Såg ut som en katt. Skitsamma - våra konserter ägde ändå. De andra 3 hade på sig en varsin trägitarr som vägde kanske 30 kg styck. Jag satt bakom ett par stolar och lekte att de var trummor. Sen spelade vi upp nån KISS-låt och mimade. Måste vart grymma konserter.
Fan vad man fick ligga efter alltså.
Men vart vill jag komma med att jag berättar hela min musikaliska bakgrund? Jo, jag kan nämligen allt om musik. Nej, inte allt. Men väldigt mycket. Mer än medel-svensson och antagligen mest i Sverige. Och världen för den delen. Vilket tar oss vidare till nästa punkt.
Alla vet vilka Mötley Crüe är. Så enkelt är det bara. Om inte annat så har iaf jag alltid vetat vilka dem är. Ibland har jag perioder där jag lyssnar på glamrock (har inte alla?) och där faller Mötley självklart ner i facket. Låtar som "Kickstart My Heart", "Shout At The Devil" och "Girls, Girls, Girls" har nog alla hört. Eller kanske inte alla men iaf jag. Och dom är ju klassiker. Det jag visste för ca en månad sen om Mötley är samma sak jag alltid vetat. Guden Tommy Lee spelar trummor, Vince Neil var den blonda killen med falsetton och de hade en basist som hette Nikki och en gitarrist med namn Mick (okej, här kanske jag börjar veta mer än medel-svensson men nu vet ni varför jag kan mer än dig iaf) och att antingen Nikki eller Mick lidit av nån jäkla sjukdom som jag inte kan brytt mig mindre om. Grejen är den att jag aldrig brytt mig så mycket om Mötley för de aldrig riktigt haft nån musik som tilltalar mig sådär värst mycket. Och det har dem fortfarande inte. Men...
...För ett par veckor sedan började jag läsa deras biografi "The Dirt". Jo, jag vet att den kom ut för ca 8 år sedan och jag är galet efter men up yours. Vad ska man säga om boken? Galen. Helt galen. Alla som inte läst den borde göra det. Helt sjuka liv de levt. Det får en att vilja köpa en tidsmaskin från Claes Ohlson och åka tillbaka till början av 80-talet. Kort och gott så handlar boken om deras road to success och allt som hör till när de står på toppen. Sprit, kvinnor och inte minst droger. För en rockstjärnswannabe som Mäki så är det väldigt skoj att läsa. Det får mig att vilja ta upp trummandet igen och försöka gå i Tommys fotspår. Men det kan vara lite svårt. Typ 30 år för sen bara. För när allt kommer till kritan - vem fan vill inte knarka så mycket man bara kan egentligen? Ja precis.
Det räcker med att kolla in den där bilden för att förstå att de levde drömmen. Egentligen.
Har läst Dave Grohls biografi förut och i och med att jag läst denna så tror jag faktiskt att jag ska gå och köpa ett par till. Kanske den där Jenna Jameson-boken. Lemmys från Motorhead verkar också bra. Får spana in vad som finns.
Känner nu att om jag skriver ännu mer så har jag förbrukat mitt blogg-behov för en vecka och det vill ju ingen av mina läsare. Så. Jag nöjer mig bara med att förklara rubriken:
Lejonkungen
Förklaring: När man kommer i sin egen hand och ser till så att en annan person sitter vänd mot en själv, så tar man fram sin hand och stryker i personens panna samtidigt som man säger Simba.
Tänkte pröva den här nån dag inom en snar framtid. Watch out.
Kram (c:
Kommentarer
Trackback
