Kaptiel 1 - Resan Ned
Ja hej igen. Då var en viss Mäki hemma från en oändlig resa som egentligen bara varade ca 50 timmar. Jag ska i tre kapitel skriva vad som hänt och i ett fjärde inlägg skriva en kortare sammanfattning.
Onsdagen den 10 juni satte sig Mäki på ett natt-tåg till Stockholm. Började gå hemifrån kl 20 exakt (trots att tåget gick 20.43) för jag tänkte att det tar väl ungefär 15-20 min innan jag är där sen ska jag köpa lite småsaker och så. Första etappen var alltså perfekt uträknad.
Tji fick jag. Tydligen tog det ca 5 min att gå dit och ca 5 min till att välja ut tidningar + mat. Traskade då vidare till tåget, in i min fina sovkupé och satt mig och dingla med fötterna från min säng medan jag försökte se upptagen ut genom att läsa dagens Aftonbladet men att jag egentligen bara hoppades att nåt supermongo inte skulle komma in. Mäki fick nämligen mellanslafen. Underst är bäst att ligga, det bara är så. Överst är väl ganska jobbig att bädda och så men man kan sitta upp där iaf. Men Mäki fick som sagt mellanslafen, bedrövligt nog.
"Men det är ju trots allt en sovkupé så man ska väl inte sitta upp så jättemycket ändå" tänkte Mäki medan tåget började rulla från Östersunds station.
Under denna tid hade det kommit 4 andra in i hytten. Ett par som slängde in sina väskor och drog till bistron. En annan Stockholmare med århundradets Stockholmsdialekt (aka världens äckligaste dialekt) som snackade en hel del med Mäki. Till sist kom en annan kille som inte sa ett ord till oss utan la sig med kläderna på och somnade på en gång. Jag misstänker att han var hög.
Mäki hade under dagarna innan vänt ordentligt på dygnet så att sova var inte det lättaste. Låg och lyssnade mest på min mp3 och kunde konstatera efter ett par lyssningar att Coldplays senaste skiva Viva La Vida är ohyggligt bra (den kom senare att rädda många timmar åt Mäkiboy). Har åkt tåg relativt mycket i mina dagar så visste ganska exakt vilka stationer det var vi stannade på. "Det där var Bräcke, ja" tänkte han när tåget just åkt därifrån med ett torrt leende på läpparna som talade om självgodhet men i själva verket skulle folk klassat honom som en oexalterad smygmongis om han sagt det högt och med samma röst som han tänkte meningen.
Det måste vart mellan Ånge och vadfansomnuänkommerefterÅnge som Mäki somnat. Klockan var runt 23 tror jag och lyckades somna trots att jag vänt på dygnet ohyggligt dagarna innan. Måste vart hela den här uttråkade delen som gjort att jag somnade. Vaknade ca 23.07 av att paret kom tillbaka och levde om som Pirater på ens egen bakgård. Mäki rynkade på näsan och försökte somna om. Inte det lättaste med tanke på att dom stank sprit. Bistro-spriten verkar bra för dom somnade i princip på en gång. Mäki ville inte va sämre han heller så uppskattningvis somnade han ca 23.15.
Mäki vaknar. "Oj jäklar. Nu måste jag sovit länge" tänkte han när han fipplade upp sin mobiltelefon bara för att inse att klockan är 01.15. Tåget skulle komma fram 03.45 i Stockholm så uppgivelsen steg för varje sekund som gick. Kunde inte göra så mycket annat än att sätta på Coldplays senaste och blunda. Men han var pigg som en mört. En mört som hade druckit 3 liter Red Bull och mixat det med ca 4 liter kaffe. Mission Impossible, skulle det visa sig.
Även fast det var ganska lång tid kvar så gick tiden relativt fort trots att jag inte sov en sekund. Strax före fem skulle jag få väckning av den slibbiga tågmuppen. En ganska skrämmande och störig sak gällande mina hyttvänner var att alla antagligen drabbades av kollektiv hjärnblödning och dog under natten för ingen varken rörde på sig eller lät ett dugg. Detta vet jag för att jag försökte verkligen somna om i ett par timmar kanske så mp3 var inget för mig.
Så fort jag vände på mig så kändes det som att hela tåget knakade och hoppade och att mina hyttdöingar så skulle spöa mig. Det var hemskt konsigt tyckte jag iaf. Att ingen rörde på sig vill säga.
Mäki stod iaf ut i sovkupén tills Farbror Slisk kom och skulle väcka honom. Mäki satt redan halvt upp och packade sina saker så Slisk vände ganska fort. Tur var väl det för den där batong-liknande saken han använder för att peta på folk med skulle han knappast använda för att peta en i ryggen. Han skulle antagligen försökt peta in den nånstans down town. Och det vill ju ingen. Kan tänka mig att många av mina grannar fick vakna den hårda vägen *hihihi*
Klockan var ca 5 på morgonen när Mäki klev av tåget för att söka sig mot närmsta TV och se vart han skulle ta vägen. Det visade sig att han skulle bege sig ca 100 meter för det var på samma spår tåget avgick 05.20. Mäki gick ner och ställde sig till resten av skaran som inväntade tåget. Tåget kom inte alls långt efter.
Han gick in och satte sig brevé någon främling. Efter ca 2 min kom en kille som såg ut som nåt hämtat direkt från Efterlyst och knackade honom på axeln och frågade Mäki om han verkligen skulle sitta där. Det skulle han. Däremot framlingen brevé han kommit lite fel. Grann-främlingen flyttade på sig och Mäki hoppade in till platsen vid fönsret, det skulle visa sig vara ett mycket stort misstag.
Det var nämligen så att hela vägen till Nässjö så sken solen rakt in i ögonen på stackars Mäki som inte sovit många sekunder på många timmar nu. Hur som helst så tog det bara drygt 2 timmar från Stockholm och Nässjö så det var inte hela världen. Ingenting spännande hände ombord ändå. Eller det var väl lite spännande att inspektera Efterlyst-mannen då jag aldrig tidigare sett en kille med så lite underhudsfett i mitt liv. Man kunde verkligen följa varenda blodåder och kolla vart dom gick. Såg ut som att han hade 79378 miljoner små slangar under huden. Ganska äckligt.
Så var Mäki framme i Nässjö då. Han gick fram till TVn där för att ta reda på nödvändiga saker. Det visade sig att tåget till Hultsfred kom om 2 jävla timmar. "Jaha, då får man väl kolla läget på stan då" tänkte Mäki när han vandrade ut från stället. Gällande Nässjö så hade jag ingen aning om egentligen nånting om stället, hur stort det var osv. Det skulle visa sig att det tar ca 3 min att gå runt hela stan och att den var klaustrofobiskt liten, detta kommande från en kille som är från Östersund. Då var iaf 3 min förbrända och gick tillbaka in på stationen för att köpa dricka och sätta sig i Pressbyråns väntsal för att läsa en av de tidningar Mäki köpte innan.
Gjorde egentligen ingenting vettigt under dessa timmar och helvetes jävlar vad sakta som gick. Hade ingen lust att ens lägga huvudet på bordet för att försöka sova då det fanns en man där inne som såg långt mer galen ut än Efterlyst-mannen. Låt oss kalla honom Clark Olofsson. Clark iakttog varje liten rörelse som Mäki gjorde. Fick Mäki och slängde lite papper så spanade Clark O in honom. Inte sådär inspanad som man kan bli av tjejer (yeah, right...) utan mer en sån där blick som säger att han ska först woka min kropp och sedan avnjuta den med ett gäng dromedarer med slips. Japp, exakt en sån blick var det.
Aja, trots att tiden i princip stod stilla så lyckades dom där 2 timmarna ändå fördrivas. Det var ca 5 min kvar tills tåget gick och Mäki slet upp biljetten för att se efter vilken plats han skulle få. Det stod inget om nån plats- och vagnnummer utan stod att det hette Krösatågen. Det här kunde ju inte alls vara bra, trots det coola namnet.
Det var inte bra heller. Det lät som man satt på en jumbojetsmotor och hela tåget skakade. Tåget var ca 30 meter långt och 99% var emos där. Folk stod även upp i gången för alla sätena var fullsatt, sånt gör Mäki rejält stressad. Och vad med...Hmm...Jo just, visst fan sken solhelvetet rätt i ögonen på vår stackars Mäki igen ja. Sova med andra ord var borträknat. Resan skulle ta 1 och en halvtimme. Det kändes närmare som ca 4 timmar. Alla jäkla meningslösa stationer som vi stannade på mellan var också konstiga. Små stationer mitt i skogen där ingen bodde.
Sen kom skämtet. En station hette Lönneberga. Så tågnissen sa självklart "nästa Lönneberga". Då reser sig faktiskt en kille upp och skriker "Emil i Lönneberga!" och hela tåget börjar skratta, förutom bittra Mäki. För det första har han en mer avancerad form av humor, skulle han iaf vilja tro, och för det andra var det verkligen inget roligt alls med den här killen. Hade det vart en kines på 200 kilo och skrikit det hade jag gett honom en kram men den här kille verkade helt enkelt vara en välidigt tråkig person med bond-inslag, tex tribals osv.
1 sekund efter "skämtet" började jag gräva i min ryggsäck för att se om jag packat ned någon kniv för om man drar ett sånt där skämt förtjänar man inte att leva. Tyvärr hade Mäki inte packat ned någon sån. Resten av resan gick åt att mummla förbannelser över killen i fråga och helt enkelt hoppas på att han blir HIV-drabbad av någon svettig italienare nere på festivalen.
Jag är en hater, som vi brukar säga.
Tåget stannade efter ca 90 min. Mäki klev ut.
Han var framme i Hultsfred.
Onsdagen den 10 juni satte sig Mäki på ett natt-tåg till Stockholm. Började gå hemifrån kl 20 exakt (trots att tåget gick 20.43) för jag tänkte att det tar väl ungefär 15-20 min innan jag är där sen ska jag köpa lite småsaker och så. Första etappen var alltså perfekt uträknad.
Tji fick jag. Tydligen tog det ca 5 min att gå dit och ca 5 min till att välja ut tidningar + mat. Traskade då vidare till tåget, in i min fina sovkupé och satt mig och dingla med fötterna från min säng medan jag försökte se upptagen ut genom att läsa dagens Aftonbladet men att jag egentligen bara hoppades att nåt supermongo inte skulle komma in. Mäki fick nämligen mellanslafen. Underst är bäst att ligga, det bara är så. Överst är väl ganska jobbig att bädda och så men man kan sitta upp där iaf. Men Mäki fick som sagt mellanslafen, bedrövligt nog.
"Men det är ju trots allt en sovkupé så man ska väl inte sitta upp så jättemycket ändå" tänkte Mäki medan tåget började rulla från Östersunds station.
Under denna tid hade det kommit 4 andra in i hytten. Ett par som slängde in sina väskor och drog till bistron. En annan Stockholmare med århundradets Stockholmsdialekt (aka världens äckligaste dialekt) som snackade en hel del med Mäki. Till sist kom en annan kille som inte sa ett ord till oss utan la sig med kläderna på och somnade på en gång. Jag misstänker att han var hög.
Mäki hade under dagarna innan vänt ordentligt på dygnet så att sova var inte det lättaste. Låg och lyssnade mest på min mp3 och kunde konstatera efter ett par lyssningar att Coldplays senaste skiva Viva La Vida är ohyggligt bra (den kom senare att rädda många timmar åt Mäkiboy). Har åkt tåg relativt mycket i mina dagar så visste ganska exakt vilka stationer det var vi stannade på. "Det där var Bräcke, ja" tänkte han när tåget just åkt därifrån med ett torrt leende på läpparna som talade om självgodhet men i själva verket skulle folk klassat honom som en oexalterad smygmongis om han sagt det högt och med samma röst som han tänkte meningen.
Det måste vart mellan Ånge och vadfansomnuänkommerefterÅnge som Mäki somnat. Klockan var runt 23 tror jag och lyckades somna trots att jag vänt på dygnet ohyggligt dagarna innan. Måste vart hela den här uttråkade delen som gjort att jag somnade. Vaknade ca 23.07 av att paret kom tillbaka och levde om som Pirater på ens egen bakgård. Mäki rynkade på näsan och försökte somna om. Inte det lättaste med tanke på att dom stank sprit. Bistro-spriten verkar bra för dom somnade i princip på en gång. Mäki ville inte va sämre han heller så uppskattningvis somnade han ca 23.15.
Mäki vaknar. "Oj jäklar. Nu måste jag sovit länge" tänkte han när han fipplade upp sin mobiltelefon bara för att inse att klockan är 01.15. Tåget skulle komma fram 03.45 i Stockholm så uppgivelsen steg för varje sekund som gick. Kunde inte göra så mycket annat än att sätta på Coldplays senaste och blunda. Men han var pigg som en mört. En mört som hade druckit 3 liter Red Bull och mixat det med ca 4 liter kaffe. Mission Impossible, skulle det visa sig.
Även fast det var ganska lång tid kvar så gick tiden relativt fort trots att jag inte sov en sekund. Strax före fem skulle jag få väckning av den slibbiga tågmuppen. En ganska skrämmande och störig sak gällande mina hyttvänner var att alla antagligen drabbades av kollektiv hjärnblödning och dog under natten för ingen varken rörde på sig eller lät ett dugg. Detta vet jag för att jag försökte verkligen somna om i ett par timmar kanske så mp3 var inget för mig.
Så fort jag vände på mig så kändes det som att hela tåget knakade och hoppade och att mina hyttdöingar så skulle spöa mig. Det var hemskt konsigt tyckte jag iaf. Att ingen rörde på sig vill säga.
Mäki stod iaf ut i sovkupén tills Farbror Slisk kom och skulle väcka honom. Mäki satt redan halvt upp och packade sina saker så Slisk vände ganska fort. Tur var väl det för den där batong-liknande saken han använder för att peta på folk med skulle han knappast använda för att peta en i ryggen. Han skulle antagligen försökt peta in den nånstans down town. Och det vill ju ingen. Kan tänka mig att många av mina grannar fick vakna den hårda vägen *hihihi*
Klockan var ca 5 på morgonen när Mäki klev av tåget för att söka sig mot närmsta TV och se vart han skulle ta vägen. Det visade sig att han skulle bege sig ca 100 meter för det var på samma spår tåget avgick 05.20. Mäki gick ner och ställde sig till resten av skaran som inväntade tåget. Tåget kom inte alls långt efter.
Han gick in och satte sig brevé någon främling. Efter ca 2 min kom en kille som såg ut som nåt hämtat direkt från Efterlyst och knackade honom på axeln och frågade Mäki om han verkligen skulle sitta där. Det skulle han. Däremot framlingen brevé han kommit lite fel. Grann-främlingen flyttade på sig och Mäki hoppade in till platsen vid fönsret, det skulle visa sig vara ett mycket stort misstag.
Det var nämligen så att hela vägen till Nässjö så sken solen rakt in i ögonen på stackars Mäki som inte sovit många sekunder på många timmar nu. Hur som helst så tog det bara drygt 2 timmar från Stockholm och Nässjö så det var inte hela världen. Ingenting spännande hände ombord ändå. Eller det var väl lite spännande att inspektera Efterlyst-mannen då jag aldrig tidigare sett en kille med så lite underhudsfett i mitt liv. Man kunde verkligen följa varenda blodåder och kolla vart dom gick. Såg ut som att han hade 79378 miljoner små slangar under huden. Ganska äckligt.
Så var Mäki framme i Nässjö då. Han gick fram till TVn där för att ta reda på nödvändiga saker. Det visade sig att tåget till Hultsfred kom om 2 jävla timmar. "Jaha, då får man väl kolla läget på stan då" tänkte Mäki när han vandrade ut från stället. Gällande Nässjö så hade jag ingen aning om egentligen nånting om stället, hur stort det var osv. Det skulle visa sig att det tar ca 3 min att gå runt hela stan och att den var klaustrofobiskt liten, detta kommande från en kille som är från Östersund. Då var iaf 3 min förbrända och gick tillbaka in på stationen för att köpa dricka och sätta sig i Pressbyråns väntsal för att läsa en av de tidningar Mäki köpte innan.
Gjorde egentligen ingenting vettigt under dessa timmar och helvetes jävlar vad sakta som gick. Hade ingen lust att ens lägga huvudet på bordet för att försöka sova då det fanns en man där inne som såg långt mer galen ut än Efterlyst-mannen. Låt oss kalla honom Clark Olofsson. Clark iakttog varje liten rörelse som Mäki gjorde. Fick Mäki och slängde lite papper så spanade Clark O in honom. Inte sådär inspanad som man kan bli av tjejer (yeah, right...) utan mer en sån där blick som säger att han ska först woka min kropp och sedan avnjuta den med ett gäng dromedarer med slips. Japp, exakt en sån blick var det.
Aja, trots att tiden i princip stod stilla så lyckades dom där 2 timmarna ändå fördrivas. Det var ca 5 min kvar tills tåget gick och Mäki slet upp biljetten för att se efter vilken plats han skulle få. Det stod inget om nån plats- och vagnnummer utan stod att det hette Krösatågen. Det här kunde ju inte alls vara bra, trots det coola namnet.
Det var inte bra heller. Det lät som man satt på en jumbojetsmotor och hela tåget skakade. Tåget var ca 30 meter långt och 99% var emos där. Folk stod även upp i gången för alla sätena var fullsatt, sånt gör Mäki rejält stressad. Och vad med...Hmm...Jo just, visst fan sken solhelvetet rätt i ögonen på vår stackars Mäki igen ja. Sova med andra ord var borträknat. Resan skulle ta 1 och en halvtimme. Det kändes närmare som ca 4 timmar. Alla jäkla meningslösa stationer som vi stannade på mellan var också konstiga. Små stationer mitt i skogen där ingen bodde.
Sen kom skämtet. En station hette Lönneberga. Så tågnissen sa självklart "nästa Lönneberga". Då reser sig faktiskt en kille upp och skriker "Emil i Lönneberga!" och hela tåget börjar skratta, förutom bittra Mäki. För det första har han en mer avancerad form av humor, skulle han iaf vilja tro, och för det andra var det verkligen inget roligt alls med den här killen. Hade det vart en kines på 200 kilo och skrikit det hade jag gett honom en kram men den här kille verkade helt enkelt vara en välidigt tråkig person med bond-inslag, tex tribals osv.
1 sekund efter "skämtet" började jag gräva i min ryggsäck för att se om jag packat ned någon kniv för om man drar ett sånt där skämt förtjänar man inte att leva. Tyvärr hade Mäki inte packat ned någon sån. Resten av resan gick åt att mummla förbannelser över killen i fråga och helt enkelt hoppas på att han blir HIV-drabbad av någon svettig italienare nere på festivalen.
Jag är en hater, som vi brukar säga.
Tåget stannade efter ca 90 min. Mäki klev ut.
Han var framme i Hultsfred.
Kommentarer
Postat av: S
Jamen öka takten och skriv nummer 2 nu.
Trackback
