Det här förklarar förra inlägget...
Sista fem sekunderna förklarar, som sagt, förra inlägget.
Ligg med mig, Alec.
Arec Barrwin
I'm gonna go have a smoke right now. You want a smoke? You don't smoke, do ya, right? What are ya, one of those fitness freaks, huh? Go fuck yourself
Summahtajm
Ehm ja. Det här kommer bli en bra sommar.
Bästa jag sett :)
Kapitel 2 - Good Evening
Såg nu att jag stavade fel på Kapitel i förra huvudrubriken. Känns väldigt jobbigt att fixa det så det skippar jag.
Men vart var vår hjälte? Jo just det. Mäki hade nyss hoppat av Krösatåget och var på fast mark framme i lilla samhället Hultsfred.
Mäki kollade på klockan. Den var 11.05. "Oh vad fasen gör jag nu?" tänkte han med vetskapen att Alter Bridge började spela 17.30 och det var verkligen ingenting innan värt att se på heller. Alltså hade Mäki 6 timmar på sig att göra nånting att fördriva tiden. Kanske lära sig jonglera? Ja, varför inte.
Mäki var fruktansvärt trött då han sovit 2 timmar på dom senaste 24 och tänkte ut den genialiska planen att lägga sig på någon äng och sova. Vädret var helt okej, även fast några stygga moln skymtades i horisonten. Temperaturen var kanske runt 18-19 grader. Mäki har otroliga meterologegenskaper så att vädret var runt dom graderna var det inget snack om. Att lägga sig på en äng och sova ut ett par-tre timmar var alltså den primära planen.
Lättare sagt än gjort.
För det första gick Mäki runt hela Hultsfred i hopp om att hitta någon lite mer avskild gräsplätt att sova på. Han gick upp och ner efter gator, in i dungar och upp på berg. Den kräsne Mäki hade väldiga problem att hitta något som passar. Han hade inte riktigt i åtanke att Sveriges största festival pågick i det lilla samhället. Det var folk i princip överallt. Hemskt jobbigt tyckte vår lille promenerare. Men dock så hade han hittat en liten gräsplätt i början på hans vandring som han hade som reserv ifall han inte skulle hitta något vettigare. Han bestämde sig efter en tid att gå mot den platsen i hopp om att sova.
Mäki är som bäst på väg till platsen när det började regna och han fick ta skydd under ett tak på en väldigt stor silo. "Typiskt" mumlade Mäki för sig själv medan han tänkte att det här med att sova ute nu var ett ganska dött lopp. Mäki passade på att byta kläder då han haft samma kläder på sig ganska länge nu och luktade inte längre som tvålsektionen på Ica utan mer som djurfoderssektionen. Det tog inte många sekunder innan han var ombytt men inte hade regnet avtagit inte.
Mäki väntar. Han ser en person komma gåendes med paraply och såg faktiskt glad ut. Han visade sig vara utlänning.
Följande konversation äger rum (F = Främling, M = Määäki):
F: Oh, hello!
M: Eh, hey
F: Are you from Hultsfred?
M: No, I'm from Östersund (som om han skulle veta vart det låg)
F: Ehm, I've never heard of that
M: Yeah it's up north. Have you heard of Åre? It's a famous skiing resort (som han skulle veta vad Åre var)
F: No...Never heard of it. Are you here for the festival?
M: Yeah
F: Okey!
M: You?
F: No
M: Okey
F: ...
M: ...
F: Well...Bye!
M: Byebye
Och så gick en väldigt konstig människa, enligt Mäki. Men sånt hör bara till. Konstigt folk alltså.
Nu hade regnet avta och Mäki kände sig fortfarande trött men lite fräshare efter klädombytet.
Hungrig som han var begav han sig mot Hultsfred centrum för att äta något. Det tog ca 4 min från silon till centrum och det regnade inte en droppe på vår Mäki. Men innan han skulle äta mat skulle han ta ut 300 kronor för det är ju alltid bra att ha inne på området. Lösa pengar alltså. Bankomatkön var ofanligt lång men något annat hade inte Mäki räknat med då det inte var första gången han var på festival (med yran inräknat så var det faktiskt andra gången!!!). Kön verkade inte röra på sig alls tänkte Mäki. Framför han stod det till 99% personer som såg ut som något hämtat direkt från en Simple Plan-video. Dom pratar högt och skriker hit och dit. Efter ca en timmes köning så är det äntligen Mäkis tur att ta ut pengar.
Mäki trycker in koden för att ta ut pengar. Men sedan händer något. Han är stressad och gör saker och ting för fort. Han trycker in 300, trodde han. Men den sista nollan blev en dubbelnolla pga stressen och av ren rutin trycker han på klart för att sedan inse sitt stora misstag när det står om han vill ha minneslapp eller inte. Han trycker avbryt i hopp om att han får börja om från början, hela proceduren var ju inte helt genomförd tyckte han. Men så blev det inte. Ut kom 3000 kr.
Inte bra alls för Mäki. Folk blir rånade, bögade, bespottade på osv på Hultsfred. Nu hade han en ryggsäck med fina kläder, überlivsviktiga tågbiljetter och alldeles för mycket pengar. "Faaaaan" tänkte Mäki när han stegade vidare från bankomaten samtidigt som hans liv passerade i revy eftersom han insåg hur jävla fel det här blev.
"Jaja, gäller att hålla hårt i ryggsäcken och att snabbt lämna in den någonstans när jag väl kommer in på festivalområdet" tänkte Mäki medan han letade efter något ställe att köpa mat ifrån. Han såg sig runt efter någon cool skylt att guida honom vidare. COOP stod det på en skylt väldigt nära. COOP är inte så coolt, men det fick bli det ändå. Traskade in på affären och det var mycket folk. Alltså, MYCKET folk. Ungefär som halva festivalens publik helt plötsligt blivit panikhungriga och sprang in. Det började ta slut på stora delar av varorna, "typiskt jäkla COOP" tänkte Mäki medan han roffade åt sig ett Dennis korvpaket, en Bravojuice och baugette. Shoppinglistan har sällan sett bättre ut.
Nu började köandet. Kön var otroligt lång. Bankomat-lång fast den var lite snabbare denna. Egentligen gick den snabbare men kändes 7 gånger så seg. Varför? Jo för några personer framför var det en mamma och hennes kid och ungen vägrade sluta skrika. Lät som någon tortera den. Mäki misstänkte att den var uttråkad. Efter ca 5 minuters köande ville Mäki skrika lika högt men då hade saker och ting bara blivit konstiga. Men det var inte bara ungen Mäki störde mig på. Framför vår hjälte stod det två grabbar i 20-års åldern och stod och snacka om hur kul det skulle vara med en gnuggis trampstamp. Alltså, ett trampstamp är när en tjej har en tatuering i svanken. Och dom här killarna skulle tycka det vara jättefestligt om dom köpte såna. "Det är ju festival! Det hör ju till!" säger dom egentligen samtidigt till varann. Värt att notera var att båda va nykter och hade inge komiskt runt sig what so ever. Påminde lite om killen som skrek "Emil i Lönneberga!!" på tåget hit. Väldigt tråkigt.
Suck, tänkte Mäki och försökta härda ut. Han lyckades. Framme vid kassan slet han fram sin nu världsberömda pengarulla. Hur som helst så klarade Mäki det med bravur och begav sig ut ur butiken. Väl ute på gatan kliade Mäki sig i huvet, tittade på klockan och insåg att den inte ens var 13. Bra många timmar alltså. Rakt framför sig några hundra meter såg Mäki (ett av hans tusen smeknamn är hawkeye) en vacker bänk som såg ut att må bra i solen. Mäki tänkte att den där blir säkert perfekt att äta på och läsa dagens tidning, allt i sin kamp för att fördriva tiden. Nån minut sedan sitter han där med tidningen i högsta hugg och juicen förtärandes i en vansklig fart.
Tiden går. Ja, den går. Men inte fort. Utan sakta. Mäki tittar upp mot himlen och tänker "hoppas inte dom där stygga mörka molnen är påväg hit" och sänker sedan huvudet för att beslukas i dennas upplysande värld. Ett par minuter senare är molnen där och det börjar regna. Mäki suckar och går in i trapphuset just brevé bänken för att fördriva tiden där inne. Han sätter sig i första bästa trappa och läser. Några minuter går. Sedan kommer en hemskt trevlig gubbe och ska hålla på att fixa med låset till dörren för den vill inte slå igen riktigt. "Kärringarna har ju inget bättre för sig att klaga så jag kommer väl hit och fixar det här då så dom får återgå till sin bingo" säger farbrorn till Mäki med glimten i ögat. Mäki skrattar med en förvånansvärt okrystad stämma. Skrattet kom direkt från magen. Mäki tyckte om gubben och gubben tyckte om Mäki. Dom pratade vidare om festivalen, Östersund, Hultsfred, sodomiter och kravaller. Allt mellan himmel och jord alltså. Dom fann varann i regnets Hultsfred. Gubben åker efter några minuter utan att ha fixat egentligen nånting.
Regnet vägrar avta. Mäki sitter där i sitt trapphus och tar det coolers. Han ska ju trots allt se Alter Bridge om bara nån timme. Sist han såg dom var 11 februari i helvetets Stockholm. Trots staden så var konserten ruggigt bra. Intensiv.
Mäkis kamp om att regnet skulle avta fortsatte. Timslånga samtal senare med Jesper och Dala och klockan var helt plötsligt närmare 16. Regnet hade avtagit. Mäki stapplade ut ur trapphuset och andades in den fina Hultsfredsluften och tänkte "det här kan nog bli jävla fint ändå". Vad exakt Mäki menade är lite mer oklart, men tanken var 100% spontan. Han började röra sig bort mot festivalområdet vetandes att det trots allt tar minst 30 min dit och klockan var ändå runt 16. Mäki tyckte timingen blev perfekt då det tar ett tag som sagt att gå dit men sen ska han ju även hitta någon plats att lämna ryggsäcken på samt att komma längst fram av alla på Alter Bridge-konserten så det gällde att vara där ett tag före med.
Trask, trask, trask. Mäki traskade i fin fart mot festivalområdet med ett leende på läpparna. "Snart dags för Alter Bridge...Weeehoo!" tänkte han medan han trevade på. Väldigt få nämnvärda saker händer i transportsträckan från trapphuset till festivalområdet. Faktiskt inga alls egentligen.
Mäki var framme och såg på avstånd att kön man löser in sig via var bra mycket längre än vad han trodde. Och sakta gick den med. Ungefär här började Mäki kallsvettas och paniken kom krypandes. Skulle han verkligen hinna med allt? Gud hör bön och plötsligt öppnades ytterliggare en biljettlucka att lösa in sig på. Mäki var snabbt framme där man löste in sig och frågade: "vart kan man lämna in ryggsäcken?". Han fick till svar "har inte en aning". Mäki gav killen the evil eye, ryckte på axlarna och gick in.
Som tur var hade dom gjort om området sen sist Mäki var där så det fanns egentligen bara en väg att följa. Han gick efter vägen med huvudet konstant iaktagande både vänster och höger. Någonstans måste det ju finnas. Några hundra meter fram fanns där ett stånd med en ganska lång kö och en skylt uppe vid taket med en älg på. Står inte vad man riktigt gör där. Men det var värt en chansning, tyckte Mäki. Klockan började närma sig 17 när Mäki äntligen kom längst fram i kön och frågade med osäker ton "är det här man kan lämna in ryggsäcken?". Tjejen som jobbade där svarade med varm röst att det var det. Äntligen fick han lämna ifrån sig sin livsviktiga ryggsäck och det var som en stor sten av lättnad föll från hjärtat. Men det var inte bara positivt. Självfallet fick man en bricka med sig för att kunna lämna in den senare mot ryggsäcken (nähä?) och då tänkte Mäki "att röja på Rage Against The Machine utan att en liten bricka ska hoppa ur fickan är nog näst intill omöjligt. Hoppas att en beskrivning av den funkar".
Mäki traskade in på området och begav sig genast i riktning mot Atlantis med vetskap att det var en halvtimme kvar innan Alter Bridge skulle spela där. Mäki ser på håll flera städare stå och sopa där inne och tänkte att man kanske inte bara kan kliva på då. Men ju närmre han kom så såg han en liten skara längst in i tältet längst fram vid grinden som stod och väntade. "Likasinnade" tänkte Mäki samtidigt som han fick ett leende på läpparna. Han gick fram och ställde sig längst fram brevid dom andra. Folk börjar prata med Mäki. De undrar om han kan nåt om bandet, vad han tycker om Mark Tremonti osv. Dom flesta var full. Mäki svarar ödmjukt med att han kan en del om bandet när han i själva verket kan mest i hela landet. Mäki vill tro det i alla fall. Pratande med dom andra fortsätter, folk strömmar in medan soundchecken var som mest igång. En kille som testade en del av gitarrerna spelade i princip bara Metallica-intron när han testade och det uppskattades. Mäki gillar Metallica.
Klockan slår 17.30 och det massiva tältet släcks ner. Ut kommer först Mark Tremonti (<3<3<3<3) och sätter på guran. Sen kommer resten av killarna in samtidigt på scen. Stor ljubel utbryter såklart. Mäki blir som en treåring i själen. Come To Life sätter igång och vi är igång.
Under konserten kommer det fram några små norska (och otroligt störiga) tjejer och frågar sådär respektlöst om de kan tränga sig in brevid Mäki. Han kände att det spelar ingen roll vad han svarar, dom kommer försöka putta honom åt sidan ändå. Mäki säger bestämt "Nej" och puttandet börjar. Dom var verkligen jättesmå. Tre stycken pyttesmå norskor som försöka rubba norra Europas största Alter Bridge-fan, som är relativt välbygd med. Mission Impossible. Dom frågar däremot grannen på andra sidan som om han kan flytta på sig vilket han såklart gör. Han trodde väl att han skulle få nåt annat kul på köpet. Det var lite störigt med dom brevid sig i början av konserten tyckte Mäki men det dröjde inte länge innan han var inne som i en annan värld. Alter Bridge-världen. Världens näst bästa värld, skulle det visa sig.
För att göra en lång historia kort så heter sångaren i Alter Bridge Myles Kennedy. Myles stora idol var/är Jeff Buckley. Mäki älskar Jeff Buckley. Jeff har skrivit (tyyp) världens bästa låt någonsin enligt Mäki: Hallelujah. Myles brukade köra den ibland förr men har inte gjort det på bra länge. Men ja, ni gissade rätt. Myles kör Hallelujah. Mäki får extrem ståpäls när Myles säger "Now I'm gonna something I haven't done in a really long time" för han vet exakt vad som väntar.
Den här videon ger en någorlunda rättvis bild av magin som skapades i det där stora, blå tältet. Men gör ändå inte det hela rättvisa. Du måste uppleva det för att förstå.
Konserten fortsätter och är väldigt bra tycker Mäki. Den är tyvärr bara dryga timman lång men dock väldigt bra. Mäki uppskattades av bandet också, vill han tro, då han sjöng med mest och fick många muntra blickar av dom som såg honom totaläga resten av publiken. Mäki älskar att ge sig själv ryggdunkningar.
Mäki är fantastiskt nöjd efter konserten och svävar som på moln när han går ut ur tältet. Här minns inte riktigt Mäki vad han gör med efter ca 10 min så finner han sig gåendes vid några stånd. Han hade nu kommit till sina sinnes fulla bruk. Han plockar upp telefonen och ringer sin goda vän Dala för att skryta om hur bra konserten var. Mäki strosar runt och finner Babyshambles borta på Hawaii-scenen och traskar dit för att kolla lite. Inte riktigt Mäkis kopp te så han fortsätter och gå runt. Han blir hungrig men finner tyvärr inte det där mytomsbundna thai-ståndet som hans smaklökar dansade rumba av sist det begav sig. Det fick duga med vildsvinskebab. Men gott var det, tyckte Mäki.
Mäki hade nu en perfekt plan för att fördriva en timma. Adam Tensta. Mäki gick återigen mot Atlantis med kebaben i högsta hugg, sätter sig ner längst bak i tältet likt den otroligt avslappnade personen han är och tuggar kebab medan Tensta gör entré på scenen. Hiphop och kebab visade sig vara en bra kombination. Konserten var helt okej tyckte Mäki men han fann det otroligt störigt att DJn (DJ Rooftop hahahaha) scratchade ordet Tensta hela tiden. Om han inte gjorde det så skrek Tensta himself eller hans sidekick Eboy Huuuuuuultsfreeeeed hela tiden. Men annars var konserten bra och det var bra röj, även om vår huvudkaraktär satt och såg på i avstånd.
Och så var Tensta avklarad. Mäki vandrade runt. Det fina med Hultsfred är att folk ofta pratar med en. Stannar man nånstans och äter pratar i princip varenda en med en och är trevliga. Oftast. Dock så skrämde en tjej nästan livet ur Mäki när hon kommer framstapplandes full som få och säger "vill du våldta mig?". Mäki ser sitt liv passera i revy, igen, klämmer ur sig "neeeeeej" medan han med milslånga kliv fort tar sig därifrån. Han vet inte riktigt varför men det där skrämde honom rejält.
Klockan var nu 21 och Mäki begav sig mot Hawaii för att kolla på Serj Tankian. Återigen från avstånd. Krafterna ville han spara på tills senare. Serj håller på ca en timme och är en rolig figur. Han har en otroligt lustig rust och stage persona, som det så fint heter. En rolig konsert avslutas med den otroligt sköna låten Holiday In Cambodia som Mäki av ren slump lyssnat väldigt mycket på de senaste veckorna. Varför det är en ren slump är att det inte är Serj som gjort den utan han gjorde en cover på Dead Kennedys. Världens slump och Mäki tyckte det hela var mycket festligt.
Klockan var nu 22 och Mäki var hungrig igen. Han såg en person med en sån där världsberömd Thai-kartong och undrade vart han hade köpt det. Efter noggranna och uppskattade vägbeskrivningar hittar han äntligen dit. Och Mäki tyckte det var lika gott i år som det var förr. Mums.
Då Mäki inte är speciellt bra att äta nudlar med kinapinnar (ja, Ni hör ju att kombinationen är värdelös) så tar det ett tag för honom att få i sig allt och Danko Jones hinner starta på Pampas så Mäki traskar dit. Danko startade 22.45 så Ni förstår ju hur seg Mäki var på att äta upp. Danko är ganska tråkiga och när klockan slår 23 var Mäki klar med maten och gick och ställde sig vid Hawaii för att vänta på dom. Dom. DOM. Rage Against The Machine.
Det var några hundra som stod där när Mäki kom men han fick ändå en väldigt bra plats att stå och vänta på. Under stora delar av väntandet utbryter det många "Fuck you I wont do what you tell me"-ramsor bland publiken och Mäki tycker det hela är mycket roliga. Likasinnade personer, igen!
Fler och fler personer anländer. När det är ca 10 min kvar är ungefär hela festivalen där (så beskrev det iaf det i tidningarna dagen efter) och att stå så pass långt fram som Mäki gjorde började kännas obehagligt. Publiken gungade sådär otäckt som det kan göra när för många personer stor intryckt på för liten yta. Man kan inte göra nånting åt det, man följer bara med. Otäckt.
Klockan slår över till fredag. Klockan är exakt 00.00. Scenen släcks ner. Sirener utbryter. Folk skriker. Det är igång. Mäki knyter sina händer, tittar upp mot himlen och ler för han vet att dom närmasta timmarna kommer vara magiska.
Sirenerna tystnar. Scenen är bäcksvart sånär som på den stora, röda klassiska Rage-stjärnan i bakgrunden. Brad sätter sig bakom trumsetet, Tim plockar upp basen, Morello sätter på sig sin gitarr. In på scenen, till publikens fullständiga vrål, kommer Zack De La Rocha. Han går fram till mikrofonstativet och säger:
Good Evening. We're Rage Against The Machine from Los Angeles, California.
Men vart var vår hjälte? Jo just det. Mäki hade nyss hoppat av Krösatåget och var på fast mark framme i lilla samhället Hultsfred.
Mäki kollade på klockan. Den var 11.05. "Oh vad fasen gör jag nu?" tänkte han med vetskapen att Alter Bridge började spela 17.30 och det var verkligen ingenting innan värt att se på heller. Alltså hade Mäki 6 timmar på sig att göra nånting att fördriva tiden. Kanske lära sig jonglera? Ja, varför inte.
Mäki var fruktansvärt trött då han sovit 2 timmar på dom senaste 24 och tänkte ut den genialiska planen att lägga sig på någon äng och sova. Vädret var helt okej, även fast några stygga moln skymtades i horisonten. Temperaturen var kanske runt 18-19 grader. Mäki har otroliga meterologegenskaper så att vädret var runt dom graderna var det inget snack om. Att lägga sig på en äng och sova ut ett par-tre timmar var alltså den primära planen.
Lättare sagt än gjort.
För det första gick Mäki runt hela Hultsfred i hopp om att hitta någon lite mer avskild gräsplätt att sova på. Han gick upp och ner efter gator, in i dungar och upp på berg. Den kräsne Mäki hade väldiga problem att hitta något som passar. Han hade inte riktigt i åtanke att Sveriges största festival pågick i det lilla samhället. Det var folk i princip överallt. Hemskt jobbigt tyckte vår lille promenerare. Men dock så hade han hittat en liten gräsplätt i början på hans vandring som han hade som reserv ifall han inte skulle hitta något vettigare. Han bestämde sig efter en tid att gå mot den platsen i hopp om att sova.
Mäki är som bäst på väg till platsen när det började regna och han fick ta skydd under ett tak på en väldigt stor silo. "Typiskt" mumlade Mäki för sig själv medan han tänkte att det här med att sova ute nu var ett ganska dött lopp. Mäki passade på att byta kläder då han haft samma kläder på sig ganska länge nu och luktade inte längre som tvålsektionen på Ica utan mer som djurfoderssektionen. Det tog inte många sekunder innan han var ombytt men inte hade regnet avtagit inte.
Mäki väntar. Han ser en person komma gåendes med paraply och såg faktiskt glad ut. Han visade sig vara utlänning.
Följande konversation äger rum (F = Främling, M = Määäki):
F: Oh, hello!
M: Eh, hey
F: Are you from Hultsfred?
M: No, I'm from Östersund (som om han skulle veta vart det låg)
F: Ehm, I've never heard of that
M: Yeah it's up north. Have you heard of Åre? It's a famous skiing resort (som han skulle veta vad Åre var)
F: No...Never heard of it. Are you here for the festival?
M: Yeah
F: Okey!
M: You?
F: No
M: Okey
F: ...
M: ...
F: Well...Bye!
M: Byebye
Och så gick en väldigt konstig människa, enligt Mäki. Men sånt hör bara till. Konstigt folk alltså.
Nu hade regnet avta och Mäki kände sig fortfarande trött men lite fräshare efter klädombytet.
Hungrig som han var begav han sig mot Hultsfred centrum för att äta något. Det tog ca 4 min från silon till centrum och det regnade inte en droppe på vår Mäki. Men innan han skulle äta mat skulle han ta ut 300 kronor för det är ju alltid bra att ha inne på området. Lösa pengar alltså. Bankomatkön var ofanligt lång men något annat hade inte Mäki räknat med då det inte var första gången han var på festival (med yran inräknat så var det faktiskt andra gången!!!). Kön verkade inte röra på sig alls tänkte Mäki. Framför han stod det till 99% personer som såg ut som något hämtat direkt från en Simple Plan-video. Dom pratar högt och skriker hit och dit. Efter ca en timmes köning så är det äntligen Mäkis tur att ta ut pengar.
Mäki trycker in koden för att ta ut pengar. Men sedan händer något. Han är stressad och gör saker och ting för fort. Han trycker in 300, trodde han. Men den sista nollan blev en dubbelnolla pga stressen och av ren rutin trycker han på klart för att sedan inse sitt stora misstag när det står om han vill ha minneslapp eller inte. Han trycker avbryt i hopp om att han får börja om från början, hela proceduren var ju inte helt genomförd tyckte han. Men så blev det inte. Ut kom 3000 kr.
Inte bra alls för Mäki. Folk blir rånade, bögade, bespottade på osv på Hultsfred. Nu hade han en ryggsäck med fina kläder, überlivsviktiga tågbiljetter och alldeles för mycket pengar. "Faaaaan" tänkte Mäki när han stegade vidare från bankomaten samtidigt som hans liv passerade i revy eftersom han insåg hur jävla fel det här blev.
"Jaja, gäller att hålla hårt i ryggsäcken och att snabbt lämna in den någonstans när jag väl kommer in på festivalområdet" tänkte Mäki medan han letade efter något ställe att köpa mat ifrån. Han såg sig runt efter någon cool skylt att guida honom vidare. COOP stod det på en skylt väldigt nära. COOP är inte så coolt, men det fick bli det ändå. Traskade in på affären och det var mycket folk. Alltså, MYCKET folk. Ungefär som halva festivalens publik helt plötsligt blivit panikhungriga och sprang in. Det började ta slut på stora delar av varorna, "typiskt jäkla COOP" tänkte Mäki medan han roffade åt sig ett Dennis korvpaket, en Bravojuice och baugette. Shoppinglistan har sällan sett bättre ut.
Nu började köandet. Kön var otroligt lång. Bankomat-lång fast den var lite snabbare denna. Egentligen gick den snabbare men kändes 7 gånger så seg. Varför? Jo för några personer framför var det en mamma och hennes kid och ungen vägrade sluta skrika. Lät som någon tortera den. Mäki misstänkte att den var uttråkad. Efter ca 5 minuters köande ville Mäki skrika lika högt men då hade saker och ting bara blivit konstiga. Men det var inte bara ungen Mäki störde mig på. Framför vår hjälte stod det två grabbar i 20-års åldern och stod och snacka om hur kul det skulle vara med en gnuggis trampstamp. Alltså, ett trampstamp är när en tjej har en tatuering i svanken. Och dom här killarna skulle tycka det vara jättefestligt om dom köpte såna. "Det är ju festival! Det hör ju till!" säger dom egentligen samtidigt till varann. Värt att notera var att båda va nykter och hade inge komiskt runt sig what so ever. Påminde lite om killen som skrek "Emil i Lönneberga!!" på tåget hit. Väldigt tråkigt.
Suck, tänkte Mäki och försökta härda ut. Han lyckades. Framme vid kassan slet han fram sin nu världsberömda pengarulla. Hur som helst så klarade Mäki det med bravur och begav sig ut ur butiken. Väl ute på gatan kliade Mäki sig i huvet, tittade på klockan och insåg att den inte ens var 13. Bra många timmar alltså. Rakt framför sig några hundra meter såg Mäki (ett av hans tusen smeknamn är hawkeye) en vacker bänk som såg ut att må bra i solen. Mäki tänkte att den där blir säkert perfekt att äta på och läsa dagens tidning, allt i sin kamp för att fördriva tiden. Nån minut sedan sitter han där med tidningen i högsta hugg och juicen förtärandes i en vansklig fart.
Tiden går. Ja, den går. Men inte fort. Utan sakta. Mäki tittar upp mot himlen och tänker "hoppas inte dom där stygga mörka molnen är påväg hit" och sänker sedan huvudet för att beslukas i dennas upplysande värld. Ett par minuter senare är molnen där och det börjar regna. Mäki suckar och går in i trapphuset just brevé bänken för att fördriva tiden där inne. Han sätter sig i första bästa trappa och läser. Några minuter går. Sedan kommer en hemskt trevlig gubbe och ska hålla på att fixa med låset till dörren för den vill inte slå igen riktigt. "Kärringarna har ju inget bättre för sig att klaga så jag kommer väl hit och fixar det här då så dom får återgå till sin bingo" säger farbrorn till Mäki med glimten i ögat. Mäki skrattar med en förvånansvärt okrystad stämma. Skrattet kom direkt från magen. Mäki tyckte om gubben och gubben tyckte om Mäki. Dom pratade vidare om festivalen, Östersund, Hultsfred, sodomiter och kravaller. Allt mellan himmel och jord alltså. Dom fann varann i regnets Hultsfred. Gubben åker efter några minuter utan att ha fixat egentligen nånting.
Regnet vägrar avta. Mäki sitter där i sitt trapphus och tar det coolers. Han ska ju trots allt se Alter Bridge om bara nån timme. Sist han såg dom var 11 februari i helvetets Stockholm. Trots staden så var konserten ruggigt bra. Intensiv.
Mäkis kamp om att regnet skulle avta fortsatte. Timslånga samtal senare med Jesper och Dala och klockan var helt plötsligt närmare 16. Regnet hade avtagit. Mäki stapplade ut ur trapphuset och andades in den fina Hultsfredsluften och tänkte "det här kan nog bli jävla fint ändå". Vad exakt Mäki menade är lite mer oklart, men tanken var 100% spontan. Han började röra sig bort mot festivalområdet vetandes att det trots allt tar minst 30 min dit och klockan var ändå runt 16. Mäki tyckte timingen blev perfekt då det tar ett tag som sagt att gå dit men sen ska han ju även hitta någon plats att lämna ryggsäcken på samt att komma längst fram av alla på Alter Bridge-konserten så det gällde att vara där ett tag före med.
Trask, trask, trask. Mäki traskade i fin fart mot festivalområdet med ett leende på läpparna. "Snart dags för Alter Bridge...Weeehoo!" tänkte han medan han trevade på. Väldigt få nämnvärda saker händer i transportsträckan från trapphuset till festivalområdet. Faktiskt inga alls egentligen.
Mäki var framme och såg på avstånd att kön man löser in sig via var bra mycket längre än vad han trodde. Och sakta gick den med. Ungefär här började Mäki kallsvettas och paniken kom krypandes. Skulle han verkligen hinna med allt? Gud hör bön och plötsligt öppnades ytterliggare en biljettlucka att lösa in sig på. Mäki var snabbt framme där man löste in sig och frågade: "vart kan man lämna in ryggsäcken?". Han fick till svar "har inte en aning". Mäki gav killen the evil eye, ryckte på axlarna och gick in.
Som tur var hade dom gjort om området sen sist Mäki var där så det fanns egentligen bara en väg att följa. Han gick efter vägen med huvudet konstant iaktagande både vänster och höger. Någonstans måste det ju finnas. Några hundra meter fram fanns där ett stånd med en ganska lång kö och en skylt uppe vid taket med en älg på. Står inte vad man riktigt gör där. Men det var värt en chansning, tyckte Mäki. Klockan började närma sig 17 när Mäki äntligen kom längst fram i kön och frågade med osäker ton "är det här man kan lämna in ryggsäcken?". Tjejen som jobbade där svarade med varm röst att det var det. Äntligen fick han lämna ifrån sig sin livsviktiga ryggsäck och det var som en stor sten av lättnad föll från hjärtat. Men det var inte bara positivt. Självfallet fick man en bricka med sig för att kunna lämna in den senare mot ryggsäcken (nähä?) och då tänkte Mäki "att röja på Rage Against The Machine utan att en liten bricka ska hoppa ur fickan är nog näst intill omöjligt. Hoppas att en beskrivning av den funkar".
Mäki traskade in på området och begav sig genast i riktning mot Atlantis med vetskap att det var en halvtimme kvar innan Alter Bridge skulle spela där. Mäki ser på håll flera städare stå och sopa där inne och tänkte att man kanske inte bara kan kliva på då. Men ju närmre han kom så såg han en liten skara längst in i tältet längst fram vid grinden som stod och väntade. "Likasinnade" tänkte Mäki samtidigt som han fick ett leende på läpparna. Han gick fram och ställde sig längst fram brevid dom andra. Folk börjar prata med Mäki. De undrar om han kan nåt om bandet, vad han tycker om Mark Tremonti osv. Dom flesta var full. Mäki svarar ödmjukt med att han kan en del om bandet när han i själva verket kan mest i hela landet. Mäki vill tro det i alla fall. Pratande med dom andra fortsätter, folk strömmar in medan soundchecken var som mest igång. En kille som testade en del av gitarrerna spelade i princip bara Metallica-intron när han testade och det uppskattades. Mäki gillar Metallica.
Klockan slår 17.30 och det massiva tältet släcks ner. Ut kommer först Mark Tremonti (<3<3<3<3) och sätter på guran. Sen kommer resten av killarna in samtidigt på scen. Stor ljubel utbryter såklart. Mäki blir som en treåring i själen. Come To Life sätter igång och vi är igång.
Under konserten kommer det fram några små norska (och otroligt störiga) tjejer och frågar sådär respektlöst om de kan tränga sig in brevid Mäki. Han kände att det spelar ingen roll vad han svarar, dom kommer försöka putta honom åt sidan ändå. Mäki säger bestämt "Nej" och puttandet börjar. Dom var verkligen jättesmå. Tre stycken pyttesmå norskor som försöka rubba norra Europas största Alter Bridge-fan, som är relativt välbygd med. Mission Impossible. Dom frågar däremot grannen på andra sidan som om han kan flytta på sig vilket han såklart gör. Han trodde väl att han skulle få nåt annat kul på köpet. Det var lite störigt med dom brevid sig i början av konserten tyckte Mäki men det dröjde inte länge innan han var inne som i en annan värld. Alter Bridge-världen. Världens näst bästa värld, skulle det visa sig.
För att göra en lång historia kort så heter sångaren i Alter Bridge Myles Kennedy. Myles stora idol var/är Jeff Buckley. Mäki älskar Jeff Buckley. Jeff har skrivit (tyyp) världens bästa låt någonsin enligt Mäki: Hallelujah. Myles brukade köra den ibland förr men har inte gjort det på bra länge. Men ja, ni gissade rätt. Myles kör Hallelujah. Mäki får extrem ståpäls när Myles säger "Now I'm gonna something I haven't done in a really long time" för han vet exakt vad som väntar.
Den här videon ger en någorlunda rättvis bild av magin som skapades i det där stora, blå tältet. Men gör ändå inte det hela rättvisa. Du måste uppleva det för att förstå.
Konserten fortsätter och är väldigt bra tycker Mäki. Den är tyvärr bara dryga timman lång men dock väldigt bra. Mäki uppskattades av bandet också, vill han tro, då han sjöng med mest och fick många muntra blickar av dom som såg honom totaläga resten av publiken. Mäki älskar att ge sig själv ryggdunkningar.
Mäki är fantastiskt nöjd efter konserten och svävar som på moln när han går ut ur tältet. Här minns inte riktigt Mäki vad han gör med efter ca 10 min så finner han sig gåendes vid några stånd. Han hade nu kommit till sina sinnes fulla bruk. Han plockar upp telefonen och ringer sin goda vän Dala för att skryta om hur bra konserten var. Mäki strosar runt och finner Babyshambles borta på Hawaii-scenen och traskar dit för att kolla lite. Inte riktigt Mäkis kopp te så han fortsätter och gå runt. Han blir hungrig men finner tyvärr inte det där mytomsbundna thai-ståndet som hans smaklökar dansade rumba av sist det begav sig. Det fick duga med vildsvinskebab. Men gott var det, tyckte Mäki.
Mäki hade nu en perfekt plan för att fördriva en timma. Adam Tensta. Mäki gick återigen mot Atlantis med kebaben i högsta hugg, sätter sig ner längst bak i tältet likt den otroligt avslappnade personen han är och tuggar kebab medan Tensta gör entré på scenen. Hiphop och kebab visade sig vara en bra kombination. Konserten var helt okej tyckte Mäki men han fann det otroligt störigt att DJn (DJ Rooftop hahahaha) scratchade ordet Tensta hela tiden. Om han inte gjorde det så skrek Tensta himself eller hans sidekick Eboy Huuuuuuultsfreeeeed hela tiden. Men annars var konserten bra och det var bra röj, även om vår huvudkaraktär satt och såg på i avstånd.
Och så var Tensta avklarad. Mäki vandrade runt. Det fina med Hultsfred är att folk ofta pratar med en. Stannar man nånstans och äter pratar i princip varenda en med en och är trevliga. Oftast. Dock så skrämde en tjej nästan livet ur Mäki när hon kommer framstapplandes full som få och säger "vill du våldta mig?". Mäki ser sitt liv passera i revy, igen, klämmer ur sig "neeeeeej" medan han med milslånga kliv fort tar sig därifrån. Han vet inte riktigt varför men det där skrämde honom rejält.
Klockan var nu 21 och Mäki begav sig mot Hawaii för att kolla på Serj Tankian. Återigen från avstånd. Krafterna ville han spara på tills senare. Serj håller på ca en timme och är en rolig figur. Han har en otroligt lustig rust och stage persona, som det så fint heter. En rolig konsert avslutas med den otroligt sköna låten Holiday In Cambodia som Mäki av ren slump lyssnat väldigt mycket på de senaste veckorna. Varför det är en ren slump är att det inte är Serj som gjort den utan han gjorde en cover på Dead Kennedys. Världens slump och Mäki tyckte det hela var mycket festligt.
Klockan var nu 22 och Mäki var hungrig igen. Han såg en person med en sån där världsberömd Thai-kartong och undrade vart han hade köpt det. Efter noggranna och uppskattade vägbeskrivningar hittar han äntligen dit. Och Mäki tyckte det var lika gott i år som det var förr. Mums.
Då Mäki inte är speciellt bra att äta nudlar med kinapinnar (ja, Ni hör ju att kombinationen är värdelös) så tar det ett tag för honom att få i sig allt och Danko Jones hinner starta på Pampas så Mäki traskar dit. Danko startade 22.45 så Ni förstår ju hur seg Mäki var på att äta upp. Danko är ganska tråkiga och när klockan slår 23 var Mäki klar med maten och gick och ställde sig vid Hawaii för att vänta på dom. Dom. DOM. Rage Against The Machine.
Det var några hundra som stod där när Mäki kom men han fick ändå en väldigt bra plats att stå och vänta på. Under stora delar av väntandet utbryter det många "Fuck you I wont do what you tell me"-ramsor bland publiken och Mäki tycker det hela är mycket roliga. Likasinnade personer, igen!
Fler och fler personer anländer. När det är ca 10 min kvar är ungefär hela festivalen där (så beskrev det iaf det i tidningarna dagen efter) och att stå så pass långt fram som Mäki gjorde började kännas obehagligt. Publiken gungade sådär otäckt som det kan göra när för många personer stor intryckt på för liten yta. Man kan inte göra nånting åt det, man följer bara med. Otäckt.
Klockan slår över till fredag. Klockan är exakt 00.00. Scenen släcks ner. Sirener utbryter. Folk skriker. Det är igång. Mäki knyter sina händer, tittar upp mot himlen och ler för han vet att dom närmasta timmarna kommer vara magiska.
Sirenerna tystnar. Scenen är bäcksvart sånär som på den stora, röda klassiska Rage-stjärnan i bakgrunden. Brad sätter sig bakom trumsetet, Tim plockar upp basen, Morello sätter på sig sin gitarr. In på scenen, till publikens fullständiga vrål, kommer Zack De La Rocha. Han går fram till mikrofonstativet och säger:
Good Evening. We're Rage Against The Machine from Los Angeles, California.
Kaptiel 1 - Resan Ned
Ja hej igen. Då var en viss Mäki hemma från en oändlig resa som egentligen bara varade ca 50 timmar. Jag ska i tre kapitel skriva vad som hänt och i ett fjärde inlägg skriva en kortare sammanfattning.
Onsdagen den 10 juni satte sig Mäki på ett natt-tåg till Stockholm. Började gå hemifrån kl 20 exakt (trots att tåget gick 20.43) för jag tänkte att det tar väl ungefär 15-20 min innan jag är där sen ska jag köpa lite småsaker och så. Första etappen var alltså perfekt uträknad.
Tji fick jag. Tydligen tog det ca 5 min att gå dit och ca 5 min till att välja ut tidningar + mat. Traskade då vidare till tåget, in i min fina sovkupé och satt mig och dingla med fötterna från min säng medan jag försökte se upptagen ut genom att läsa dagens Aftonbladet men att jag egentligen bara hoppades att nåt supermongo inte skulle komma in. Mäki fick nämligen mellanslafen. Underst är bäst att ligga, det bara är så. Överst är väl ganska jobbig att bädda och så men man kan sitta upp där iaf. Men Mäki fick som sagt mellanslafen, bedrövligt nog.
"Men det är ju trots allt en sovkupé så man ska väl inte sitta upp så jättemycket ändå" tänkte Mäki medan tåget började rulla från Östersunds station.
Under denna tid hade det kommit 4 andra in i hytten. Ett par som slängde in sina väskor och drog till bistron. En annan Stockholmare med århundradets Stockholmsdialekt (aka världens äckligaste dialekt) som snackade en hel del med Mäki. Till sist kom en annan kille som inte sa ett ord till oss utan la sig med kläderna på och somnade på en gång. Jag misstänker att han var hög.
Mäki hade under dagarna innan vänt ordentligt på dygnet så att sova var inte det lättaste. Låg och lyssnade mest på min mp3 och kunde konstatera efter ett par lyssningar att Coldplays senaste skiva Viva La Vida är ohyggligt bra (den kom senare att rädda många timmar åt Mäkiboy). Har åkt tåg relativt mycket i mina dagar så visste ganska exakt vilka stationer det var vi stannade på. "Det där var Bräcke, ja" tänkte han när tåget just åkt därifrån med ett torrt leende på läpparna som talade om självgodhet men i själva verket skulle folk klassat honom som en oexalterad smygmongis om han sagt det högt och med samma röst som han tänkte meningen.
Det måste vart mellan Ånge och vadfansomnuänkommerefterÅnge som Mäki somnat. Klockan var runt 23 tror jag och lyckades somna trots att jag vänt på dygnet ohyggligt dagarna innan. Måste vart hela den här uttråkade delen som gjort att jag somnade. Vaknade ca 23.07 av att paret kom tillbaka och levde om som Pirater på ens egen bakgård. Mäki rynkade på näsan och försökte somna om. Inte det lättaste med tanke på att dom stank sprit. Bistro-spriten verkar bra för dom somnade i princip på en gång. Mäki ville inte va sämre han heller så uppskattningvis somnade han ca 23.15.
Mäki vaknar. "Oj jäklar. Nu måste jag sovit länge" tänkte han när han fipplade upp sin mobiltelefon bara för att inse att klockan är 01.15. Tåget skulle komma fram 03.45 i Stockholm så uppgivelsen steg för varje sekund som gick. Kunde inte göra så mycket annat än att sätta på Coldplays senaste och blunda. Men han var pigg som en mört. En mört som hade druckit 3 liter Red Bull och mixat det med ca 4 liter kaffe. Mission Impossible, skulle det visa sig.
Även fast det var ganska lång tid kvar så gick tiden relativt fort trots att jag inte sov en sekund. Strax före fem skulle jag få väckning av den slibbiga tågmuppen. En ganska skrämmande och störig sak gällande mina hyttvänner var att alla antagligen drabbades av kollektiv hjärnblödning och dog under natten för ingen varken rörde på sig eller lät ett dugg. Detta vet jag för att jag försökte verkligen somna om i ett par timmar kanske så mp3 var inget för mig.
Så fort jag vände på mig så kändes det som att hela tåget knakade och hoppade och att mina hyttdöingar så skulle spöa mig. Det var hemskt konsigt tyckte jag iaf. Att ingen rörde på sig vill säga.
Mäki stod iaf ut i sovkupén tills Farbror Slisk kom och skulle väcka honom. Mäki satt redan halvt upp och packade sina saker så Slisk vände ganska fort. Tur var väl det för den där batong-liknande saken han använder för att peta på folk med skulle han knappast använda för att peta en i ryggen. Han skulle antagligen försökt peta in den nånstans down town. Och det vill ju ingen. Kan tänka mig att många av mina grannar fick vakna den hårda vägen *hihihi*
Klockan var ca 5 på morgonen när Mäki klev av tåget för att söka sig mot närmsta TV och se vart han skulle ta vägen. Det visade sig att han skulle bege sig ca 100 meter för det var på samma spår tåget avgick 05.20. Mäki gick ner och ställde sig till resten av skaran som inväntade tåget. Tåget kom inte alls långt efter.
Han gick in och satte sig brevé någon främling. Efter ca 2 min kom en kille som såg ut som nåt hämtat direkt från Efterlyst och knackade honom på axeln och frågade Mäki om han verkligen skulle sitta där. Det skulle han. Däremot framlingen brevé han kommit lite fel. Grann-främlingen flyttade på sig och Mäki hoppade in till platsen vid fönsret, det skulle visa sig vara ett mycket stort misstag.
Det var nämligen så att hela vägen till Nässjö så sken solen rakt in i ögonen på stackars Mäki som inte sovit många sekunder på många timmar nu. Hur som helst så tog det bara drygt 2 timmar från Stockholm och Nässjö så det var inte hela världen. Ingenting spännande hände ombord ändå. Eller det var väl lite spännande att inspektera Efterlyst-mannen då jag aldrig tidigare sett en kille med så lite underhudsfett i mitt liv. Man kunde verkligen följa varenda blodåder och kolla vart dom gick. Såg ut som att han hade 79378 miljoner små slangar under huden. Ganska äckligt.
Så var Mäki framme i Nässjö då. Han gick fram till TVn där för att ta reda på nödvändiga saker. Det visade sig att tåget till Hultsfred kom om 2 jävla timmar. "Jaha, då får man väl kolla läget på stan då" tänkte Mäki när han vandrade ut från stället. Gällande Nässjö så hade jag ingen aning om egentligen nånting om stället, hur stort det var osv. Det skulle visa sig att det tar ca 3 min att gå runt hela stan och att den var klaustrofobiskt liten, detta kommande från en kille som är från Östersund. Då var iaf 3 min förbrända och gick tillbaka in på stationen för att köpa dricka och sätta sig i Pressbyråns väntsal för att läsa en av de tidningar Mäki köpte innan.
Gjorde egentligen ingenting vettigt under dessa timmar och helvetes jävlar vad sakta som gick. Hade ingen lust att ens lägga huvudet på bordet för att försöka sova då det fanns en man där inne som såg långt mer galen ut än Efterlyst-mannen. Låt oss kalla honom Clark Olofsson. Clark iakttog varje liten rörelse som Mäki gjorde. Fick Mäki och slängde lite papper så spanade Clark O in honom. Inte sådär inspanad som man kan bli av tjejer (yeah, right...) utan mer en sån där blick som säger att han ska först woka min kropp och sedan avnjuta den med ett gäng dromedarer med slips. Japp, exakt en sån blick var det.
Aja, trots att tiden i princip stod stilla så lyckades dom där 2 timmarna ändå fördrivas. Det var ca 5 min kvar tills tåget gick och Mäki slet upp biljetten för att se efter vilken plats han skulle få. Det stod inget om nån plats- och vagnnummer utan stod att det hette Krösatågen. Det här kunde ju inte alls vara bra, trots det coola namnet.
Det var inte bra heller. Det lät som man satt på en jumbojetsmotor och hela tåget skakade. Tåget var ca 30 meter långt och 99% var emos där. Folk stod även upp i gången för alla sätena var fullsatt, sånt gör Mäki rejält stressad. Och vad med...Hmm...Jo just, visst fan sken solhelvetet rätt i ögonen på vår stackars Mäki igen ja. Sova med andra ord var borträknat. Resan skulle ta 1 och en halvtimme. Det kändes närmare som ca 4 timmar. Alla jäkla meningslösa stationer som vi stannade på mellan var också konstiga. Små stationer mitt i skogen där ingen bodde.
Sen kom skämtet. En station hette Lönneberga. Så tågnissen sa självklart "nästa Lönneberga". Då reser sig faktiskt en kille upp och skriker "Emil i Lönneberga!" och hela tåget börjar skratta, förutom bittra Mäki. För det första har han en mer avancerad form av humor, skulle han iaf vilja tro, och för det andra var det verkligen inget roligt alls med den här killen. Hade det vart en kines på 200 kilo och skrikit det hade jag gett honom en kram men den här kille verkade helt enkelt vara en välidigt tråkig person med bond-inslag, tex tribals osv.
1 sekund efter "skämtet" började jag gräva i min ryggsäck för att se om jag packat ned någon kniv för om man drar ett sånt där skämt förtjänar man inte att leva. Tyvärr hade Mäki inte packat ned någon sån. Resten av resan gick åt att mummla förbannelser över killen i fråga och helt enkelt hoppas på att han blir HIV-drabbad av någon svettig italienare nere på festivalen.
Jag är en hater, som vi brukar säga.
Tåget stannade efter ca 90 min. Mäki klev ut.
Han var framme i Hultsfred.
Onsdagen den 10 juni satte sig Mäki på ett natt-tåg till Stockholm. Började gå hemifrån kl 20 exakt (trots att tåget gick 20.43) för jag tänkte att det tar väl ungefär 15-20 min innan jag är där sen ska jag köpa lite småsaker och så. Första etappen var alltså perfekt uträknad.
Tji fick jag. Tydligen tog det ca 5 min att gå dit och ca 5 min till att välja ut tidningar + mat. Traskade då vidare till tåget, in i min fina sovkupé och satt mig och dingla med fötterna från min säng medan jag försökte se upptagen ut genom att läsa dagens Aftonbladet men att jag egentligen bara hoppades att nåt supermongo inte skulle komma in. Mäki fick nämligen mellanslafen. Underst är bäst att ligga, det bara är så. Överst är väl ganska jobbig att bädda och så men man kan sitta upp där iaf. Men Mäki fick som sagt mellanslafen, bedrövligt nog.
"Men det är ju trots allt en sovkupé så man ska väl inte sitta upp så jättemycket ändå" tänkte Mäki medan tåget började rulla från Östersunds station.
Under denna tid hade det kommit 4 andra in i hytten. Ett par som slängde in sina väskor och drog till bistron. En annan Stockholmare med århundradets Stockholmsdialekt (aka världens äckligaste dialekt) som snackade en hel del med Mäki. Till sist kom en annan kille som inte sa ett ord till oss utan la sig med kläderna på och somnade på en gång. Jag misstänker att han var hög.
Mäki hade under dagarna innan vänt ordentligt på dygnet så att sova var inte det lättaste. Låg och lyssnade mest på min mp3 och kunde konstatera efter ett par lyssningar att Coldplays senaste skiva Viva La Vida är ohyggligt bra (den kom senare att rädda många timmar åt Mäkiboy). Har åkt tåg relativt mycket i mina dagar så visste ganska exakt vilka stationer det var vi stannade på. "Det där var Bräcke, ja" tänkte han när tåget just åkt därifrån med ett torrt leende på läpparna som talade om självgodhet men i själva verket skulle folk klassat honom som en oexalterad smygmongis om han sagt det högt och med samma röst som han tänkte meningen.
Det måste vart mellan Ånge och vadfansomnuänkommerefterÅnge som Mäki somnat. Klockan var runt 23 tror jag och lyckades somna trots att jag vänt på dygnet ohyggligt dagarna innan. Måste vart hela den här uttråkade delen som gjort att jag somnade. Vaknade ca 23.07 av att paret kom tillbaka och levde om som Pirater på ens egen bakgård. Mäki rynkade på näsan och försökte somna om. Inte det lättaste med tanke på att dom stank sprit. Bistro-spriten verkar bra för dom somnade i princip på en gång. Mäki ville inte va sämre han heller så uppskattningvis somnade han ca 23.15.
Mäki vaknar. "Oj jäklar. Nu måste jag sovit länge" tänkte han när han fipplade upp sin mobiltelefon bara för att inse att klockan är 01.15. Tåget skulle komma fram 03.45 i Stockholm så uppgivelsen steg för varje sekund som gick. Kunde inte göra så mycket annat än att sätta på Coldplays senaste och blunda. Men han var pigg som en mört. En mört som hade druckit 3 liter Red Bull och mixat det med ca 4 liter kaffe. Mission Impossible, skulle det visa sig.
Även fast det var ganska lång tid kvar så gick tiden relativt fort trots att jag inte sov en sekund. Strax före fem skulle jag få väckning av den slibbiga tågmuppen. En ganska skrämmande och störig sak gällande mina hyttvänner var att alla antagligen drabbades av kollektiv hjärnblödning och dog under natten för ingen varken rörde på sig eller lät ett dugg. Detta vet jag för att jag försökte verkligen somna om i ett par timmar kanske så mp3 var inget för mig.
Så fort jag vände på mig så kändes det som att hela tåget knakade och hoppade och att mina hyttdöingar så skulle spöa mig. Det var hemskt konsigt tyckte jag iaf. Att ingen rörde på sig vill säga.
Mäki stod iaf ut i sovkupén tills Farbror Slisk kom och skulle väcka honom. Mäki satt redan halvt upp och packade sina saker så Slisk vände ganska fort. Tur var väl det för den där batong-liknande saken han använder för att peta på folk med skulle han knappast använda för att peta en i ryggen. Han skulle antagligen försökt peta in den nånstans down town. Och det vill ju ingen. Kan tänka mig att många av mina grannar fick vakna den hårda vägen *hihihi*
Klockan var ca 5 på morgonen när Mäki klev av tåget för att söka sig mot närmsta TV och se vart han skulle ta vägen. Det visade sig att han skulle bege sig ca 100 meter för det var på samma spår tåget avgick 05.20. Mäki gick ner och ställde sig till resten av skaran som inväntade tåget. Tåget kom inte alls långt efter.
Han gick in och satte sig brevé någon främling. Efter ca 2 min kom en kille som såg ut som nåt hämtat direkt från Efterlyst och knackade honom på axeln och frågade Mäki om han verkligen skulle sitta där. Det skulle han. Däremot framlingen brevé han kommit lite fel. Grann-främlingen flyttade på sig och Mäki hoppade in till platsen vid fönsret, det skulle visa sig vara ett mycket stort misstag.
Det var nämligen så att hela vägen till Nässjö så sken solen rakt in i ögonen på stackars Mäki som inte sovit många sekunder på många timmar nu. Hur som helst så tog det bara drygt 2 timmar från Stockholm och Nässjö så det var inte hela världen. Ingenting spännande hände ombord ändå. Eller det var väl lite spännande att inspektera Efterlyst-mannen då jag aldrig tidigare sett en kille med så lite underhudsfett i mitt liv. Man kunde verkligen följa varenda blodåder och kolla vart dom gick. Såg ut som att han hade 79378 miljoner små slangar under huden. Ganska äckligt.
Så var Mäki framme i Nässjö då. Han gick fram till TVn där för att ta reda på nödvändiga saker. Det visade sig att tåget till Hultsfred kom om 2 jävla timmar. "Jaha, då får man väl kolla läget på stan då" tänkte Mäki när han vandrade ut från stället. Gällande Nässjö så hade jag ingen aning om egentligen nånting om stället, hur stort det var osv. Det skulle visa sig att det tar ca 3 min att gå runt hela stan och att den var klaustrofobiskt liten, detta kommande från en kille som är från Östersund. Då var iaf 3 min förbrända och gick tillbaka in på stationen för att köpa dricka och sätta sig i Pressbyråns väntsal för att läsa en av de tidningar Mäki köpte innan.
Gjorde egentligen ingenting vettigt under dessa timmar och helvetes jävlar vad sakta som gick. Hade ingen lust att ens lägga huvudet på bordet för att försöka sova då det fanns en man där inne som såg långt mer galen ut än Efterlyst-mannen. Låt oss kalla honom Clark Olofsson. Clark iakttog varje liten rörelse som Mäki gjorde. Fick Mäki och slängde lite papper så spanade Clark O in honom. Inte sådär inspanad som man kan bli av tjejer (yeah, right...) utan mer en sån där blick som säger att han ska först woka min kropp och sedan avnjuta den med ett gäng dromedarer med slips. Japp, exakt en sån blick var det.
Aja, trots att tiden i princip stod stilla så lyckades dom där 2 timmarna ändå fördrivas. Det var ca 5 min kvar tills tåget gick och Mäki slet upp biljetten för att se efter vilken plats han skulle få. Det stod inget om nån plats- och vagnnummer utan stod att det hette Krösatågen. Det här kunde ju inte alls vara bra, trots det coola namnet.
Det var inte bra heller. Det lät som man satt på en jumbojetsmotor och hela tåget skakade. Tåget var ca 30 meter långt och 99% var emos där. Folk stod även upp i gången för alla sätena var fullsatt, sånt gör Mäki rejält stressad. Och vad med...Hmm...Jo just, visst fan sken solhelvetet rätt i ögonen på vår stackars Mäki igen ja. Sova med andra ord var borträknat. Resan skulle ta 1 och en halvtimme. Det kändes närmare som ca 4 timmar. Alla jäkla meningslösa stationer som vi stannade på mellan var också konstiga. Små stationer mitt i skogen där ingen bodde.
Sen kom skämtet. En station hette Lönneberga. Så tågnissen sa självklart "nästa Lönneberga". Då reser sig faktiskt en kille upp och skriker "Emil i Lönneberga!" och hela tåget börjar skratta, förutom bittra Mäki. För det första har han en mer avancerad form av humor, skulle han iaf vilja tro, och för det andra var det verkligen inget roligt alls med den här killen. Hade det vart en kines på 200 kilo och skrikit det hade jag gett honom en kram men den här kille verkade helt enkelt vara en välidigt tråkig person med bond-inslag, tex tribals osv.
1 sekund efter "skämtet" började jag gräva i min ryggsäck för att se om jag packat ned någon kniv för om man drar ett sånt där skämt förtjänar man inte att leva. Tyvärr hade Mäki inte packat ned någon sån. Resten av resan gick åt att mummla förbannelser över killen i fråga och helt enkelt hoppas på att han blir HIV-drabbad av någon svettig italienare nere på festivalen.
Jag är en hater, som vi brukar säga.
Tåget stannade efter ca 90 min. Mäki klev ut.
Han var framme i Hultsfred.
För jag drar
Om 24 h ligger Mäki i nån slags jätterolig sovkupé på tåget. Eller om 22 h närmare sagt. Kan bli väldigt skoj.
Tåget går exakt 20.43 från Östersund och kommer fram exakt 11.00 dagen efter till Hultsfred Festival. Har ni hört nåt sjukare? Nä, inte jag heller.
Men vad fan spelar det för roll, undrar jag väldigt retoriskt. Det spelar väl ingen roll. Hemresan kommer nog inte bli nå vidare då jag inte har nåt alls att åka hem till men ner så har jag Rage Against The Machine och Alter Bridge att se fram till.
Som underhållning dessa 983 timmar på tåg så har jag en mp3-spelare utan display och med utrymme för ca 35-40 låtar. Det är inte gnäll, bara fakta.
Det värsta med resan ner är mina 2 timmar på T-centralen i Sthlm. Som jag nämnt tidigare i bloggen kommer jag och Sthlm inte särskilt bra överens. Vi gillar helt enkelt inte varann. Många hemska saker har hänt mig där. Jag är relativt superövertygad om att nåt kommer hända under dessa två timmar. Allt från att jag blir bögrån-mördad till att love of my life kommer gåendes. Hmm, nää. Stockholm är alldeles för oskön för att en sån sak skulle hända. Iaf hända mig :(
Det vart ett riktigt whine-inlägg detta men det är jag värd.
Folk undrar om jag är sjuk i huvet som drar på Hultan ensam. Ja, lite sjuk i skallen kan väl ingen påstå att jag inte är men man är aldrig ensam där. Ni skulle aldrig förstå.
Och hur gay är inte den där låten? Inte alls faktiskt. John Mayer skulle aldrig kunna vara en sån.
Blir ett överdrivet åka-tåg-till-Hultsfred-långt inlägg så fort jag kommer hem från min resa.
Hörs
Tåget går exakt 20.43 från Östersund och kommer fram exakt 11.00 dagen efter till Hultsfred Festival. Har ni hört nåt sjukare? Nä, inte jag heller.
Men vad fan spelar det för roll, undrar jag väldigt retoriskt. Det spelar väl ingen roll. Hemresan kommer nog inte bli nå vidare då jag inte har nåt alls att åka hem till men ner så har jag Rage Against The Machine och Alter Bridge att se fram till.
Som underhållning dessa 983 timmar på tåg så har jag en mp3-spelare utan display och med utrymme för ca 35-40 låtar. Det är inte gnäll, bara fakta.
Det värsta med resan ner är mina 2 timmar på T-centralen i Sthlm. Som jag nämnt tidigare i bloggen kommer jag och Sthlm inte särskilt bra överens. Vi gillar helt enkelt inte varann. Många hemska saker har hänt mig där. Jag är relativt superövertygad om att nåt kommer hända under dessa två timmar. Allt från att jag blir bögrån-mördad till att love of my life kommer gåendes. Hmm, nää. Stockholm är alldeles för oskön för att en sån sak skulle hända. Iaf hända mig :(
Det vart ett riktigt whine-inlägg detta men det är jag värd.
Folk undrar om jag är sjuk i huvet som drar på Hultan ensam. Ja, lite sjuk i skallen kan väl ingen påstå att jag inte är men man är aldrig ensam där. Ni skulle aldrig förstå.
Och hur gay är inte den där låten? Inte alls faktiskt. John Mayer skulle aldrig kunna vara en sån.
Blir ett överdrivet åka-tåg-till-Hultsfred-långt inlägg så fort jag kommer hem från min resa.
Hörs
Hihihi
...Vilken fin bild! Notera kepsen, bland dom snyggare här i världen.
Vi firade Mäki 20 år igår. Bäck vart fullast, Gurkan snarka högst och Jeppe ser ut som nån från Ankeborg när han sover.
Mäki does not sleep. He waits.
5 dar kvar till RATM & AB. Woopwoooooooooooop
Your anger is a gift
“Let me just say quickly, I just wanna say I’d like to reach out my hand and give a bow to everyone that took action to try and prevent this unnecessary and bloody war in Iraq. I can’t tell you what it meant for us, to watch first the people of Spain decide against keeping troops in Iraq and deciding against their government and taking into the streets to kick them out of power. And then to stand here in front of you knowing… knowing that fucking John Howard was a bootlicking Bush lover – you got rid of him and we thank you! But sometimes we gotta ask ourselves some really fucking deep questions… because I believe that what we’re up against is not just a handful of right-hand politicians making a few bad decisions. We’re not just up against one war, we’re up against a system that produces war… and we’ve gotta wrap our hands around that question… It’s a system that has become so rotten and cruel that in order for nations to remain competitive on the international market they’ve gotta destroy entire countries. In order to profit from that destruction. In order to survive. And that’s what we have to start to question… Wake up… Wake up…”
Känner mig galet rebellisk och lyssnar på tokhög RATM. Om en vecka smäller det.
Rage Against The Machine live. Sug på den.
Känner mig galet rebellisk och lyssnar på tokhög RATM. Om en vecka smäller det.
Rage Against The Machine live. Sug på den.
It's a done deal
Jaaa.
Ja, då var det gjort. Nyss beställt tågbiljetter till Hultan (kostade bara 1900...) och Hultan-tick redan fixad. Den vilar vackert vid min TV. Den har en sådär lätt magisk känsla över sig. Ungefär som när man såg introt till guld-serien Tre Kronor när man var yngre. Förväntningar byggdes upp. Man tänkte alltid "det här kommer bli så jävla bra".
För övrigt skönt slut på den serien när Sten spränger upp alla. Så vill jag också dö. I en smäll. Av Sten.
Bara 30 h tåg. Men, det är värt varenda penny. Det är till och med billigt för att se dom. Dom. DOM.
Synd bara att jag missar Atmosphere men det kan jag leva utan. Men att missa AB och framförallt RATM kan jag inte leva utan. Jag måste göra det här. Jag må åka. Alone i den stora världen.
Allt kan hända. Allt från att löjligt fulla polacker sjunger obehagligt vackra valser om Omberg till att man blir gängvåldtagen av dom där från riksgränsen som blir grön av avundsjuka pga mitt utseende.
Jag måste säga, det är inte alltid lätt att vara såhär vacker. It's my gift and my curse. Överdrift? I think not.
En ganska rolig sak som jag undermedvetet gör (eller med alkohol i kroppen blir det snarare medvetet, även fast jag inte vill) när jag förtärt alkohol och kommer hem och se TV är att jag alltid gömmer TV-dosan. Och jag skriver aldrig små roliga lappar så det blir skattjakt dagen efter utan jämt bara att man måste vända upp och ner för att hitta den.
Men inte den här gången. Antingen så kastade jag ut den genom fönstret eller överträffade mig själv i själva gömningen. Borta är den iaf. Århundradets i-landsproblem men jag har ju fan inge vettigt att skriva.
Jo förresten. Omberg ligger på soffan bakom mig o chillar. Och om ca 2 min fyller jag glasbank. Stort!
Syns igen den 12 juni, Myles.
Och förresten en gång till, nu när man har åldern inne, vart fan är mitt skägg?!
Kärlek till alla mina fans. Till båda två, weeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee
Ja, då var det gjort. Nyss beställt tågbiljetter till Hultan (kostade bara 1900...) och Hultan-tick redan fixad. Den vilar vackert vid min TV. Den har en sådär lätt magisk känsla över sig. Ungefär som när man såg introt till guld-serien Tre Kronor när man var yngre. Förväntningar byggdes upp. Man tänkte alltid "det här kommer bli så jävla bra".
För övrigt skönt slut på den serien när Sten spränger upp alla. Så vill jag också dö. I en smäll. Av Sten.
Bara 30 h tåg. Men, det är värt varenda penny. Det är till och med billigt för att se dom. Dom. DOM.
Synd bara att jag missar Atmosphere men det kan jag leva utan. Men att missa AB och framförallt RATM kan jag inte leva utan. Jag måste göra det här. Jag må åka. Alone i den stora världen.
Allt kan hända. Allt från att löjligt fulla polacker sjunger obehagligt vackra valser om Omberg till att man blir gängvåldtagen av dom där från riksgränsen som blir grön av avundsjuka pga mitt utseende.
Jag måste säga, det är inte alltid lätt att vara såhär vacker. It's my gift and my curse. Överdrift? I think not.
En ganska rolig sak som jag undermedvetet gör (eller med alkohol i kroppen blir det snarare medvetet, även fast jag inte vill) när jag förtärt alkohol och kommer hem och se TV är att jag alltid gömmer TV-dosan. Och jag skriver aldrig små roliga lappar så det blir skattjakt dagen efter utan jämt bara att man måste vända upp och ner för att hitta den.
Men inte den här gången. Antingen så kastade jag ut den genom fönstret eller överträffade mig själv i själva gömningen. Borta är den iaf. Århundradets i-landsproblem men jag har ju fan inge vettigt att skriva.
Jo förresten. Omberg ligger på soffan bakom mig o chillar. Och om ca 2 min fyller jag glasbank. Stort!
Syns igen den 12 juni, Myles.
Och förresten en gång till, nu när man har åldern inne, vart fan är mitt skägg?!
Kärlek till alla mina fans. Till båda två, weeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee
